Do you know about opera?

Kära och nära,

Tiden rinner oss ur händerna och jag som alltid brukar räkna ner i förväg (helt otroligt vad lik jag är morfar trots allt. (Ca: När man kliver in genom dörren hos mormor och morfar: "Vad tråkigt att ni ska åka hem så snart..." )vilket Anna kan bli smått stressad av.
Men jag vill ändå hävda att det är någon form av mental förberedelse inför hemresan, för nu när vi har 3 veckor kvar går både hjärtan och hjärnor på högvarv.

Minnesveckan för folkmordet var overklig. En kuslig och obehagligt stilla atmosfär låg över hela landet och befolkningen sörjde öppet - dock fick vi information från flera håll att Gud faktiskt märkbart håller på att förvandla situationen, för att åren innan har minnesveckan varit hemskt mycket värre än i år.
Så era böner förändrar människors verklighet! Men kom gärna ihåg att fortsätta kämpa i bön för landet Rwanda och människorna här, att de ska få leva i fred och riktig frid.

Det finns vissa speciella tillfällen då man känner sig pinsamt svensk. Ett sådant scenario är alla dessa spontanbesök som vi har skrivit lite om.
Vår underbara Grace skulle komma på ett kort besök - förstod vi det som - på förmiddagen.
Vi satt och fikade och pratade, och såg samtidigt på ett bildspel som en genomhärlig vän hade gjort av vårt gemensamma nyårsfirande.
Detta bildspel är jättebra, men väldigt, väldigt verklighetstroget och något oreducerat, för bara resan till platsen där vi åt middag filmades i 30 minuter, och de riktigt bra vyerna kommer upprepade gånger. (Han har även lagt tillhärliga klipp på krokodiler som jagar antiloper, men de såg vi alltså inte genom fönstret.)
Sedan har vi ett långt klipp på en flodhäststaty, (som bakgrundsmusik hade han kopierat musik från Annas mp3spelare - som för det mesta är ute på vift hos någon rwandes - bland annat härliga Carolahits som dom försöker lära sig), och sedan ett annat som varar 1 timme när vi står ute vid sjön, fortsättningsvis sekvenser från när vi äter.
Det är fantastiskt jobb han lagt på detta, men efter att ha sett den 1 gång så vet man verkligen vad som har hänt.
Under Graces besök hände följande : -11.30. Grace kommer. Vi ser på bildspelet (som jag och Anna alltså redan sett). -13.00. oväntat besök! Graces 2 systrar kommer oanmälda. Bildspelet körs igång för andra gången denna dag. -14.30. Vi börjar se på en Nigeriansk, brutal och väldigt dålig, ologisk och långtråkig version på Askungen. Den var riktigt skräckinjagande.
16.00 kommer Graces kusin från Cyangugu.- 16.30 börjar Bildspelet för 3:e gången. Graces kompis bror kommer och vill hälsa. - 16.45. Alla går plötsligt in på vår toalett och stannar där i 30 minuter medan jag och Anna sitter i köket och väntar. Vi vet fortfarande inte vad dom gjorde men det luktade tvål Intensivt hos oss den kvällen.
Vid sådana tillfällen känner man ofta att, "japp, jag är väldigt svensk."
(Till och med om man är finsk.)

Nästa besök Grace gjorde, ett par dagar senare, var det återigen Bildspelet som visades.
De har definitivt en förkärlek för DVD:er.

Med några andra gäster diskuterade vi musik,och jag ställde frågan till en av dem som uppenbarligen uppskattade klassisk musik, : "Do you know about opera?"
Hans första reaktion var stora ögon, och frågade: "Winfrey?"
Det kan ha varit något bland det roligaste jag hört, för det kändes som att det var ännu mer osannolikt att han skulle känna till Oprah Winfrey än musikgenren opera.

Till påskens Gula färg till ära bakade vi lussekatter utan socker och med mandelmassa istället för russin.
Du som rynkar på näsan kan genast skriva ner detta lussebrödsrecept, och VIPS har du något jättegott som vi tänker ta patent på.

Vi besöker kyrkor och familjer så ofta vi hinner, och tyvärr är det många man måste tacka nej till.
Afrikaner är varma och kärleksfulla och snabba på att öppna sitt hem för gäster, men ibland blir det lite väl lite verkstad, och nu när vi är inne på slutspurten ska vi plötsligt klämma in allt samtidigt, vilket inte heller lyckas.
Vårt fina, strukturerade schema hittade jag på golvet bland allt damm och spindelnät.
Vi har apropå det fångat en monsterspindel. Den ligger under ett av våra glas på golvet, och ingen av oss vågar se efter om den lever.

Grace sov över hos oss innan hon skulle tillbaka till universitetet i Butare - och blev arresterad av civila poliser innan bussens avgång på grund av att hon inte hade sitt ID med sig när hon hade lämnat ifrån sig sin väska för att inhandla något.
Grace behövde inte hållas länge som tur var då en vän kunde komma över med hennes ID-kort.
Det är väldigt noga att man har med sig sitt pass numera så att polisen kan se vilka som inte är rwandeser alternativt är olagligt i landet, men vi glömmer alltid dem. Vi har dock aldrig blivit tillsagda att visa upp dem som tur är.
Men det är sällan man tar oss för falska rwandeser.

Vi hade även lyxen att ha ett annat klokt, varmhjärtat engelskt pastorspar i grannbostaden efter Hugh och Julie, nämligen Peter och Emma som introducerade oss till ett billigt och gott matställe de hittat.
De satte guldkant på vår tillvaro med sin närvaro här under sina veckor.

En kväll följde vi med vår extrapappa Laurien på middag med Anneli Enochson som besökte Kigali med några parlamentariker.
Det var verkligen givande att prata med henne, hon kan onekligen konsten att lyssna på en människa som talar. Inspirerande.
Tack älskade Marianne för den underbara chokladen och det jättefina kortet vi fick via Anneli! Det värmde både hjärtan och magar.

Vi har båda varit lite sjuka. Jag har ju en löjligt ömtålig mage numera så det kan ganska lätt bli roligt, men tack mamma för pillren och vitaminerna,med Annas hjälp kommer jag ihåg att ta dom.
Anna fick en brännskada som vi försökte behandla med en usel kräm vi köpte, men denna förlängde enbart läkningsprocessen, så till slut blev det mest koksalt och linsvätska och nån kräm. Nu verkar Anna kunna gå ganska snabbt så det läker som det ska nu tror jag, haha.

Vi tog en buss till Butare efter Umugandan (samhällstjänst för alla medborgare) förra lördagen för att hälsa på Grace och se hur hon bor på universitet.
Det var ett mysigt rum - 5 tjejer som delar på ett rum med 2 sängar.
Annorlunda omständigheter än vad vi är vana vid, men vilka härliga vänner hon har där! Det måste vara en ren fröjd att bo så när man kommer bra överens.


Förra söndagen skulle vi hälsa på i vår vän Tharcissias kyrka, Restaration Church - och hamnade av misstag i fel kyrka vilket blev hemskt pinsamt. Men med hjälp av goda kristna bröder och systrar hittade vi rätt till slut, och fick delta i en väldigt bra gudstjänst, som var väldigt olik ADEPR:s som vi oftast besöker.
Det är en mäktig känsla att höra "O Store Gud" sjungas på kinyarwanda.
Idag skulle vi besöka kyrkan där "han som gav Annas franska Bibel till sig själv" är medlem.
Hans instruktioner var inte onödigt detaljerade : "Ta bussen till Rwandex och sedan en MOTO till Rubango".
Okej, fram till Rwandex gick det bra. När vi sedan skulle hitta MOTOtaxis till oss, fick vi tag på två små skruttmoppar som dessutom tog överpris, och när vi då började åka, visade det sig att vägen till kyrkan var helt omöjlig på grund av det tunga regnet (det är regnperiod och ibland regnar det så mycket att vi är rädda att taket ska rasa in. Det droppar dock och det luktar så mycket mögel att Annas ögon svullnar och jag får andningsproblem,men så länge man kommer ihåg att tömma skålen ibland så är det ingen fara). Alltså är inte slirande och hoppande MOTOs i lera det som känns säkrast.
Anna är i för sig alltid stencool vilket jag sällan är.
Men plötsligt kom vi fram till en passage i vägen som var helt vattenfylld. Där stod vi ett tag med MOTOkillarna och försökte förstå vad de ville att vi skulle göra.
De menade att vi skulle hoppa av, klättra över den blöta, leriga stenhögen vid sidan om vägen och de skulle hasa sig genom vattenmassorna.
Anna behöll den stora gröna hjälmen på och såg ut som Skurt. Rwandeserna hade väldigt roligt åt de två flämtande vitingarna på stenröset och vi fick snabbt publik.
Problemet är att våra ovana ögon inte kan avgöra var man kan gå utan att sjunka ner i gyttjan, så vi fastnade ganska hårt i leran när vi väl hoppade ner på marken.
Anna hoppade så bestämt att hon sjönk djupt ner, och där fastnade hennes sko.
Så där stod hon mitt ute i ingenstans, vid en stor stenhög, med en söt grön hjälm, en sko och leriga ben med rwandeser runt sig.
Jag och min MOTOkille hade hemskt roligt när Annas MOTOkille rusade till Annas undsättning för att gräva fram hennes sko.
När vi väl kom fram till kyrkan köpte MOTOchaufförerna vatten av en liten pojke, och tvättade sedan hennes fötter.
Det kallas bra service och tjänande anda in i det sista.

Vi gjorde vårt bästa att vara med på missionsgudstjänsten i Smyrna häromveckan, men Internet samarbetar väldigt sällan och detta var inte en av de få gångerna det fungerade, men vi var glada i bara tanken att ni tänkte på oss.
Vi kanske kan ta det live istället om något tillfälle skulle dyka upp, och så får ni stänga av strömmen när det börjar skava i öronen. :)

Vi börjar trappa ner på allting nu och det märks att vi är i avslutningsfasen. Vi har precis rättat klart våra engelskagruppers slutprov, endast en lektion på musikskolan återstår eftersom veckan som kommer nu blir den sista arbetsveckan.
Efter det ska vi resa runt i landet och gråta och säga farväl.
Det är så mycket vi trots allt inte hunnit med eller kunnat ro iland, men frågan är om man någonsin kommer ifrån den känslan.
Men vi har tveklöst fått uppleva något otroligt i och med denna resa.

För att fira Valborg bakade vi mjuk pepparkaka som blev helt enkelt urläcker och som vi har försökt pressa ner ikväll med litervis med jordgubbar eftersom vi har en jordgubbsförsäljare som ser oss som stammisar.

Så när vi precis blivit mer vana vid det liv vi lever här blir det dags för nästa kulturchock, att komma hem igen.
Men vi saknar er förstås och längtar efter att se er.
Jag tror inte att vi har blivit alltför tokiga, inte Anna i allafall, hon är väldigt klok, rolig och genomhärlig.

Guds ledning och frid! Vi älskar er jättemycket. Tack för att ni kommer ihåg oss, det betyder så mycket för oss.

Herren välsigne er! Många kramar, Anna och Sanna (genom Sanna)