The Lion King for everyone!

Nu var det allt ett tag sen vi skrev på bloggen! Man skulle ju kunna tro att eftersom vi löst internet-frågan något sådär så borde vi ha varit bättre på att uppdatera, men oj vad det har hänt grejer - som vanligt - men nu har det hänt ovanligt mycket vanliga grejer! Jag kan ju passa på att erkänna att det slog mig faktiskt att jag borde bloggat redan för 4 veckor sen, men se hur bra det gick med det. Nu ska jag i alla fall försöka mig på ett tappert försök i att förklara alla tokigheter för er och jag ska försöka undvika tråk-faktorn som så lätt kan komma krypandes för läsaren när det är mil-lång blogginlägg. Visst börjar jag bra - jättelångt intro;)

Regnperioden märker vi av allt mer och mer nu, vi har sen ett par veckor tillbaka investerat i ett nytt och stort paraply. Vi hittade det i Nakumatt (europeiska affären), ett stort och fint gult paraply - men den gula färgen fick snabbt blåa kompis-fläckar och det var till och med redan innan vi han lämna affären. Då vi hade gått runt lite i affären och letat efter PostIt lappar så stod det en stor kundvagn i vår väg med massa skräp i osv, de vi då inte viste att den fina blå färgen som så charmigt täckte skräpet egentligen inte skulle vara där och definitivt inte var torrt. Så när vi flytta vagnen nån halvmeter så hade vi båda fina smurfhänder, det var alltså en läcka i bläckpatronerna! Så den färgen som vi hade på våra händer spred sig snabbt till det mest och även då paraplyet - men Sanna har lovat att måla söta figurer kring fläkarna så att man nästan kan tro att det är meningen att det ska se ut som det gör.

Om ni kommer ihåg Sannas förra blogginlägg så berättade hon kort om en uppvaktande egyptier som bjöd oss till Egypten, då fick vi hans nummer nedskrivet och vi lovade att skicka ett sms till hans nummer så han även skulle få vårat. Grejen är den att vi tycket att han var trevlig men en aningen sliskig så vi drog oss lite för att höra av oss. För att även tillägga så var vi delade inför hur vi skulle göra för att något sa oss att Mahmoud, som har heter, är en man som man kan stöta på lite här och var och det blir det ju mycket pinsamt om vi inte hört av oss - och mycket riktigt så träffade vi han inne på restaurang/caféet Bourbon när vi skulle äta och fick ett pekfinger då han sa att vi inte hade hört av oss. Som ni nog förstår hörde vi av oss så fort vi kom hem och inte så långt därefter bjöd han hem oss på te, men vi kan ju inte påstå att vi kände oss allt för bekväma i att åka hem till honom så vi föreslog att träffas på Simbas café. Fikat med Mahmoud blev en kort men mycket intressant stund då han stolt prata mycket gott och sitt hemland, sin religion Islam och om sin kultur. Han hade även en del teorier om situationen över världen vad det gäller "naturkatastrofer" och USA:s finger i spelet vad det gäller Haiti - enligt vad hans goda vän som är amerikanare har sagt till han. Och tro mig att misstaget i att något sådär ifrågasätta teorin är inget man gör om, inte direkt med Mahmoud i alla fall. För att med tre ord beskriva vår fika så säger jag: lustigt, läskigt och spännande!

Fram tills den efterlängtade resan till Mashesha och Tanzania så rullade musik- och engelska undervisningen på som vanligt. Jag har även fått påökning bland mina gitarrelever och lustigt nog så är en av mina elever ingen annan en Chelse - om ni kommer ihåg killen vi umgicks en del med i början. Tänk att man ibland får återse personer i de minst väntade situationer!

Den 8/3 åkte vi till den svenska missionären som arbetar i Mashesha, efter den 7 timmars långa bussresan så hämtade Siv upp oss i Kamembe och sen fortsatte resan tills vi kom till en by som ligger nere i dalen mellan alla kullar en bit utanför Kamembe. Då vi satt och pratade under bilresan fick vi frågan av Siv om vi någonsin har varit med om en förlossning, vilket vi inte hade, och hon frågade då om vi skulle vilja eftersom att det finns ett hälsocenter där med BB som Siv länge har varit del av. Med förtjust blandad skräck tacka vi ja till erbjudandet. Väl framme i Mashesha fick ett varmt mottagande av Sivs två husor Marianne och Jafet. De är få människor som har ett så stort och varmt leende som Marianne alltså! Hon nästan sprang oss tillmötes och kramade om oss ordentligt! De bjöd oss på en härlig grönsakssoppa med hembakat bröd till och efter maten fick vi en runt tur på hälsocentrat och allt som låg runt där Siv borde. Det var verkligen en otroligt vacker plats som fotografier inte kan på ett rättvist sätt kan förmedla dess skönhet. Trötta som vi var efter resan så hoppade vi i säng.
Morgonen därefter när vi vaknade vid 6 så berättade Sanna om sin aktiva natt då hennes myggnät hade haft håll som i sin tur ledde till många ovälkomnade gäster i form av myggor. Den morgonpigga Siv går upp vid 4 så vi hade sagt att 6.30 var då en lämplig tid för frukost, att gå upp tidigt på morgonen är verkligen ett bra trevligt sätt at få ut så mycket som möjligt av landets soltimmar.
Varje dag i Mashesha var definitivt ett äventyr med många av livets olika kryddor. Dag nummer två fick vi besöka primär – och sekundärskolan som de har startat där och efter en rundtur till varje klassrum blev vi tillsagda att det var dags för vår engelska lektion, vi hade blivit tillfrågade om vi kunde tänka oss att hålla i en lektion, som snabbt blev till två lektioner för att de sa att det fanns två klasser som ville ha undervisning och eftersom att vi var två så var ju de en smidig lösning tyckte dom. Så vi fick improvisera fram lektioner som var en spännande utmaning eftersom att vi inte hade planerat så mycket till lektion mer än för små barn och de vi nu skulle undervisa var tonåringar. Lektionerna gick bra och vi hade båda två mycket roligt och efter lektionen fick de ställa de frågor de hade och tro mig när jag säger att många lustiga frågor blev ställda. Sen samlades alla barn ute på gården och lärare såsom elever ställde till med en riktig fest full av sång och dans, jag och Sanna blev ännu en gång varmt välkomnade med en varsin present dessutom- två jättefina handgjorda korgar! Efter festen blev vi inbjudna till ett rum med alla lärare där vi fick dela ord av tacksamhet och de bjöd på läsk x 2! Efter att härliga Sanna delat några uppmuntrande ord till lärarna så råkade hon i sin entusiasm att välta ut sin läsk på mig och på golvet, men det finns verkligen få människor som är så bra på att hantera såna situationer och alla brast ut i skratt!
Dagen passar fort och vi hade även hunnit att besöka kyrkan där de hade ett möte på kvällen, Jafet och Marianne hade även lagat jätte god mat i form av kött i sås med kokt potatis.
En annan dag då vi satt och fikade kaffe och hembakade underverk så kom en från personalen på BB springandes och sa att det nu var dags för en förlossning så vi sprang snabbt efter och kom fram till förlossningssalen där det låg en kvinna som nu skulle föda sitt andra barn. Det var verkligen en speciell syn då vi först hade fått se hur hennes mage verkligen rörde på sig och inte alls lång därefter så hade ett skrikande underverk kommit till världen.
Steget från fika till förlossningssalen och sen till en möbelverkstad, som låg intill hälsocentrat, var kanske inte det ultimata så det var sen skönt att komma hem och få lägga sig på sängen och faktiskt få smälta allt. Det var verkligen en fantastisk syn att få se ett barn komma till världen, tänk hur fantastiskt Gud har skapat allt och hur liten man egentligen är som människa i Guds hand. Det är häpnadsväckande att vi alla en gång har varit så liten och skrikande, att vi alla är en skapelse som Gud har en specifik plan för.
Siv är en mycket älskad kvinna i Mashesha och det går bara inte att inte se hur mycket trygghet och förmedlar genom sitt arbete och den tid hon har spenderat bland byborna. Varje morgon kommer det människor som kommer för att bara sätta sig ner och bara prata men det kommer även dom som söker efter tröst och stöd. Det kom bland annat en gammal man vars dotter hade gått bort i AIDS och då lämnat en bebis efter sig som nu var mycket undernärd och kämpade för livet, hans yngsta dotter som säkert kan ha varit kring 8-9 års åldern med sig som satt och matade sin systerdotter med rispudding och mjölk som Siv ställde fram.
Vi fick även under dagarna träffa många av de barn som trots många svåra omständigheter har rest sig och med Guds hjälp och Sivs kärlek fått ett hopp om framtiden. Vi fick vara med om en invigning av ett av de hus som Siv har sett till att det har blivit byggda med insamlade pengar till barn som nu har blivit vuxna.
På fredagen åkte vi hem och var framme i Kigali vid fyra-tiden och blev då tillsagda att flytta till lägenheten som ligger i byggnaden bredvid fast på bottenplan. Vi skulle egentligen ha flyttat ditt den 10/3 men eftersom att vi var i Mashesha så sköt de lite på flytten, men inte viste vi att samma sekund som vi steg in på området – svettiga och trötta – så skulle vi sätta igång med att packa i ultraspeed och sen flytta ner alla våra saker + de som vi bedömde var värt att spara från de tidigare missionärerna. Sanna hade under buss resan suttit och dagdrömt om att få duscha när hon kom fram, men det ändrades snabbt då vi skulle skynda oss med flytten. När vi äntligen hade packat ner allt fick vi veta att vi ändå inte kunde flytta just på för att mannen som hade nyckeln till den andra bostaden inte var där, så då fick vi bara sätta oss ner och vänta. Sen gick själva flytten bra, dock mycket tungt och vi önskade att de rara pastorerna som vi passerade ett antal gånger med tunga lass skulle ha erbjudit sig att hjälpa till men de var för upptagna med att prata om alla planer för våran bostad – kanske har med de tydliga könsrollerna att kvinnan ska ta det tunga lasset? Hehe, det låter verkligen som om jag är superbitter, men det är jag inte däremot har vi fått en annan syn på folk som flyttar. Sen måste jag givetvis berätta om vår underbara granne Peter som bodde inne hos Pastor Hugh och Juliet, då han såg hur vi kämpa erbjöd han sig snabbt att hjälpa till och bad även om förlåt för att han inte hade sätt det innan.

På tisdags morgon bar det av till Tanzania med 06.00 bussen. Pappa Laurien hade hjälpt oss att få tag på biljetter, vi hade först tänkt att åka med ett bussbolag som heter Taqwa men fick bara någon dag veta att deras buss hade åkt till ett annat land så den bussen vi hade tänkt att åka med fanns inte längre. Laurien, mannen med guldhjärta, lyckades att ta reda på information om ett annat resesätt där vi då skulle behöva byta buss fyra gånger – men hellre det än att inte kunna åka dit alls. Första bussresan gick bra och även passkontrollen gick bra, det blev lite svettigt då vi först hade sagt till mannen vid kontrollen att vi var praktikanter och hade varit i Rwanda i 6 månader då han tittade i våra pass och såg att stämpeln var från julas – oooops, pinsamt! Men han släppte genom oss och vi köpte biljetter till en buss som skulle ta oss till Kahama, den bussen var rena rama lyx bussen! De hade fina säten OCH som grädde på moset – DVD! Filmerna de visade var typiska tanzianska komedifilmer, vilket var helt okej underhållande till de sen satte på värsta triangeldramat! Men men, har man någon gång tittat på Våra Bästa År så kanske man kan förstå ribban till ”värsta triangeldramat”!
Väl framme i Kahama vid 3tiden så fick vi veta ett det inte fanns någon buss till Dar es Salaam som vi hade blivit tillsagda. Vi gick runt en del och hörde oss för men de sa att det inte fanns någon, men sen kom det ett par som faktiskt sa att det fanns! Wow, va skönt! – tänkte vi. Men efter att vi hade följt med man efter man in på deras busskontor så kom sanningen fram att det inte fanns någon ändå. När vi hade tappat hoppet om bussen till Dar es Salaam den dagen så kom det en man springandes ikapp oss och sa att han faktiskt hade en buss, lite skeptiskt frågade vi han om det verkligen stämde men han stod allt på sig och jag bestämde då för att faktiskt utforska läget. Han börjar prata om att det finns en buss som kommer gå klockan 5. Vilket vi tyckte passade jätte bra men ville bara vara säkra på att de faktiskt var så, så jag frågade om det stämde och han sa prompt att det var så men när jag frågade ”Are you lying?” svarade han ”Yaaaah..” och så var det hoppet ute igen. Vi gick tillbaka till det bussbolaget som hade varit ärligast från början och beställde biljetter till bussen den följande morgonen och han visade oss även ett vandrarhem där vi kunde spendera natten. Efter att vi hade fått vårt rum och ställt av oss vår packning begav vi oss ut på äventyr för att se staden och för att hitta någonstans där vi kunde äta. Vi hitta en billig restaurang med god och billig mat och efter en stund på stan hittade vi ett par flipp-flopp till Sanna som var som gjorda för henne. Kunde inte vart bättre i värmen, och de var Sanna-söta med en blomma på! Trötta som vi var så gick vi sen hem men hade svårt att somna så i mörkret, för att det fanns ingen el, så fika vi lite och försökte sen att sätta upp våra myggnät men de blev för tok på varmt, så vi sprayade rummet och bad att Gud skulle bevara oss från Malaria-myggor. Det var en av de tuffaste nätterna på länge, de lakanen som fanns i sängen fanns det saker på som vi inte vill veta vad och det var otroligt varmt och klibbigt, men vid 5.30 tog vi oss upp och kom till bussen som sen 18 timmar senare stannade i Dar es Salaam. För att inte utelämna den härliga informationen om att under resan fick vi punktering, mycket säkert på grund av de fartbullor som finns på de tanzanska vägarna, men som vi betvivlar att chauffören har förstått vad de innebär. Så för att istället bromsa in och glida över, som en svenska normalt hade gjort, så gasar det på flyger över vilket sen leder till en mäktig duns och detta återkom runt var 5 minut. Intressant!
Väl framme sen kom vår underbara PMU-syster Linnéa och möte upp oss en taxi chaufför sen bar det av till FPCT – Center där vi skulle bo de närmaste nätterna. Om man jämför Rwanda med Tanzania så är det verkligen två helt olika Afrika, det är klart att man kunde se likheter men i det mesta var det olika. Det är fascinerande att se att det kan skilja så mycket bara ett par timmar bort med buss egentligen. Vi levde verkligen ett semesterliv i Tanzania och hade en efterlängtad tid med Linnéa men även med Jona och Samuel som också är utskickade av PMU, och som en extra bonus träffade vi också andra som var utskickade av andra organisationer. Det var en del nya ansikten men även goda vänner från Sverige och även vänners vänner. Så det var ett ganska stort gäng från Sverige som träffades och vi alla sov på FPCT – Center. Våra dagar fylldes av god mat och ännu härligare sällskap, vi gick runt en del på Dar es Salaams gator och en dag tog Linnéa med mig, Sanna och Jona hem till sig där hon egentligen bodde och där bjöds det på en festmåltid utan dess like. Tidigare har min upplevelse av rätten ugali inte varit så positiv men oj vilken måltid! I Tanzania har de en del kokosmjölk och jordnötter i så det blir en annan touch på det hela – mycket gott! Vi hade annars en trygg Linnéa i ledningen på våra äventyr, som för att tillägga är en baddare på Swahili och helt underbar! Det är alltid något speciellt när man träffar sin PMU-familj och en trygghet på många sätt – tack för att ni finns. Efter ett par härliga dagar i storstan så begav Sanna, Jona och jag oss till Zanzibar som ligger ca 2,5 tim med båt ifrån Dar es Salaam. Där spenderade vi 2 nätter innan vi åkte tillbaka för att sen övernatta en natt innan bussresan tillbaka till Rwanda. Det var riktigt kul att få umgås med Jona lite extra, han har varit praktikant i Etiopien och nu var på hemresa till Sverige men valde att uppleva Tanzania och Zanzibar innan. Första dagen åkte vi på spicetour, då fick vi en runt guidning bland alla kryddor – bla kanel, vanilj, saffran och i slutet av turen klättra en man upp i palmen och hämta ner kokosnötter som han sen bjöd på. Det var en riktigt mysig tur och många aha-upplevelser. Vi fick två små skott till ett kanel träd, så vi får se om vi kan hålla dom vid liv. Tänk att ha ett kanelträd i Trädgår’n! Efter spicetour gick vi en sväng i Stonetown och kolla småaffärer och tog sen en god bit mat. Stället där vi hade checkat in för att sova en natt hade en härlig takvåning där man kunde sitta och ha tillgång till gratis Internet och sen bjöd de på mat – sån lyx! Dag 2 sen åkte vi till en ställe som heter Paje, en riktig oas med vita stränder, klart vatten och underbart sällskap. Vi bada och sola en massa, eftersom att ADEPR här i Rwanda har vissa klädregler så hade jag och Sanna en så kallad ADEPR-bränna som vi skrattade gott åt, men nackdelen var att de ställen på kroppen som inte utsatts för sol på ett tag nu läggare brändes – t ex rygg, knän och lår. Så brända blev vi, men visst är hela solningskonceptet en västvärlds lyx? Marcus och Gitten, som är vår PMU-broder Samuels vänner från Sverige, kom till Paje på eftermiddagen så på kvällen gick vi alla ut och åt på kvällen och avslutade dagen med en härlig promenad på stranden i månskenet.
Sen efter frukosten dagen efter åkte jag och Sanna tillbaka till Stonetown för att ta färjan tillbaka till Dar es Salaam, men innan vi gick på färjan tog jag ett äventyr själv på stan i jakt efter kryddor medan Sanna satt och vila och passa vår packning. På vägen i mitt äventyr bland de små gatorna träffade jag en kille som jag prata lite kort med och berätta att jag leta efter kryddor, då sa han att han ville ta mig till deras lokala marknad för just kryddor. Läskigt, men visst borde man lita på någon tills mottsatsen har bevisats. För att citera Juliet som var vår granne i Kigali ”Trust them til you can’t trust them nomore”. Alltså så följde jag med den här killen som säkert var 25 år i Stonetowns smågator. Med en plan B i försvar i fall något skulle hända och bedjandes höll jag ett samtal medan han visade mig vägen. Tack gode Gud, till marknaden kom vi och jag fick köpt en påse med massa kryddor till ett vettigt pris! Och sen visade han mig även en genväg till platsen där Sanna satt – så fram och tillbaka kom jag + inhandlat kryddor och fullt levande och oskadd. På färjeresan visades det en film med doldakameran klipp – så kul! När vi sen steg av i Dar es Salaam så gick vi först till boendet vi redan hade betalt och bokat och lämna av oss packningen för att sen bege oss ut på stan efter en supermarket där vi kunde köpa matsäck till bussresan hem och för att hitta några presenter till våra vänner tillbaka i Kigali. Efter ett par timmar på stan så gick vi tillbaka till boendet och åt där en god middag innan vi gick upp till vårt rum med AC – såå gott!

Klockan 5 på följande morgon gick vi upp och blev upphämtade av en kille som skulle köra oss till vår buss, som vi redan hade köpt biljetter till, och skulle avgå 6. På grund av ett litet missförstånd så trodde killen som körde att incheckningen var klockan 6 och inte avgångstiden så när vi förtydligade det hela fick han genast bråttom och gasade på. Framme 10 i 6 springer vi ut från bilen i jakt efter bussen vi ska åka med – och den här busstationen är ett sjuuukt stort ställe med hur många bussar som helst – så där sprang vi med vår packning men kunde inte hittar vår buss. Den snälla mannen som körde oss hjälpte oss att leta och han sprang i täten med mig och Sanna kort bakom sig. Efter säker 20 minuters springande så beger vi oss tillbaka till Taqwa, bussbolaget där vi hade köpt biljetter, och prata med dom och de sa först att bussen stod någon annanstans så vi sprang dit, men ingen buss så vi sprang tillbaka till kontoret och fick då veta att det inte fanns någon buss – VA! Himmel!, som Sanna skulle säga, vi hade nu lagt pengar på en buss som skulle ta oss tillbaka till Kigali, men som inte fanns. Efter många om och men så fick vi sittplatser på en rishög, dvs fallfärdig buss, som skulle åka till Kahama och det var ju bättre än ingenting. På den här bussen fanns det hönor, brödpåsar i mängder, bebisar, hoptryckta afrikaner och vi. Det var en aningen fartgalning som körde så de fartbulor som finns på vägarna blev nu fruktansvärda dunsar då barnen skrek och folk slog sig hejvilt var 5 minut. Kan du tänka dig hur trött man är efter 18 timmars resa med dunsar utan dess like? Inte nog med det så läckte bussen in, så varje gång regnet som så blev det en ofrivillig dusch, hehe! Väl framme i Kahama, klockan 22 på kvällen, så visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Tack o lov hade vi lärt känna en man på bussen som tillhörde ADEPR och som satt i samma i som oss så att säga och med hans hjälp löste det sig att vi fick sova i en parkerad buss i ett par timmar och för att sen på morgonen kunna fortsätta till Kigali med den bussen. Den fortsatta resan gick bra, men när vi nåde Rusomo fick vi veta att den bussen vi hade blivit lovade skulle ta oss till Kigali nu inte skulle det och att vi skulle byta buss. Så vi tog vår packningen fixa alla stämplar och pappren vid passkontrollen och vid andra sidan av gränsen så sa vi hejdå till vår kompis Alexis som hade hjälpt oss under resans gång. Alexis skulle åka bil den sista biten och vi tog bussen. Det var en konstig men härlig känsla då vi reste på Rwandas vägar igen – det var en känsla av att vara hemma! Väl framme i vår bostad var vi sen bra trötta och ett par timmar efter vår ankomst kom den svenska missionären Siv till oss. Vi hade sagt att hon skulle bo hos oss de två nätterna då hon var i Kigali innan hon skulle flyga tillbaka hem till Jönköping. Det var ett par härliga dagar då vi fick många mysiga samtal med Siv – hon är ju så klok och erfaren!

Efter våra resor så sa kroppen ifrån och vi var sjuka ett tag, jag hade lite feber till och från och Sanna hade någon form av infektion i sina ögon som tack o lov gick över efter nån dag och noga tvättningar. Vi känner oss fortfarande trötta i kroppen men har nu satt igång med undervisningen.
Våra älskade grannar Pastor Hugh och Juliet har nu åkt tillbaka till England,men innan dess bjöd de hem oss två gånger på middag och förra veckan var Hugh bortrest så då fick vi en massa kvalitetstid med Juliet. Nu bor Peter och hans underbara fru Emma i lägenheter bredvid, de är också från England och goda vänner till Hugh och Juliet. Vi har stående inbjudningar till England, Hugh och Juliet bor i Frenton on sea – och de namnet har en rolig historia då vi pratade med Juliet om det. Först trodde både Sanna och jag att hon menade boskaven C och inte ”sea” som i hav vilket gjorde att namnet var högt komplicerat men efter ett gott skratt redes detta ut. Vi hoppas allt att vi kan åka till England i sommar eller nästa för att hälsa på våra nyfunna vänner, Peter och Emma i London och Hugh och Juliet i Frenton on Sea.

Påsken här firas inte alls så som i Sverige, de man träffar önskar man glad påsk men annars så är det inte så mycket. Jag och Sanna lagade till en påskmiddag med köttbullar, potatisklyftor, strimlat nötkött, ungsomelett och till efterrätt åt vi chokladpudding med jordgubbar – kalas gott! På kvällen fick vi besök av en god vän Athanars och senare på kvällen tittade vi på påskens sanna budskap och innebörd i formen av The Passion of Christ.

Nu imorgon, onsdag, börjar minnes veckan för folkmordet som var för 16 år sedan. Det märks tydligt att stämningen ändras och att det här är en tid som påminner om den blodiga historien och som får ärren att brännas. På förmiddagarna kommer det mesta att vara öppet, arbeten och affärer osv, men på eftermiddgarana är det aktiviteter och möten som är obligatoriska för Rwandas invånare, men vi får inte delta utan ska vara en aning tysta hemma.
Be för landet och alla dessa traumatiserade människor, det är mycket som händer nu och det är oroligt.

Tack för att ni finns, era kommentarer betyder verkligen jätte mycket och värmer enormt! Och tack för alla sms, mail, brev och samtal! Det förgyller verkligen att höra från er alla och er kärlek glädjer och värmer på djupet. Hoppas ni har haft en underbar påsk, Tack Jesus för livet!
Och förresten, mitt paket som min mamma skickade ner redan i November med julklappar har nu äntligen kommit fram – wow, sån fest det blev! Tusen tack återigen!

Som avslutning skulle jag vilja citera guiden vi hade när vi besökte nationalparken Akagera i december med Linnea: ”The Lion King for everyone!”, tänk att Timon och Pumba tokigheter och Simbas äventyr uppskattas världen över! En annan som kanske har tankar om att bli Miss Universum eller president hade troligen sagt ”World peace”, men tecknad Disney klassiker funkar det med!
Tänk att blogginlägget blev så kort, för kort är det - lustigt nog - med tanke på hur mycket vi har upplevt och hur mycket vi hade önskat dela med er! Lustigt va! Men ni får helt enkelt hålla tillgodo tills nästa bloggning om ni vill höra mer=)

Vi älskar er och saknar er, tänk att nu är det inte så långt kvar tills den 25 maj då vi landar i Sverige. Tusen kramar och ännu mer kärlek!

Sanna och Anna, genom Anna