Anna har 70 myggbett på ett ben

Älskade vänner och familj! Nu var det länge sedan vi pratade av oss här på bloggen.
Det är inte så att vi inte skrivit för att vi inte vill, men på grund av att man bygger om här på missionen och i missionens studio (med början klockan sju vareviga morgon) så har vårt förra så formidabla trådlösa Internet lagt sig.
Men som ersättning har vi införskaffat ett mobilt nätverk som fungerar på något sätt – vilket är så jättemycket bättre än inget alls!
Vi har nu lyckats kopiera våra mail till Word så att vi kan läsa dom, men tyvärr kan vi inte svara än eftersom vi måste betala för nätverket och det är inte superbilligt. Vi är jätteglada och tacksamma för att ni skriver, förlåt att svaren dröjer så. Men ni kan räkna med att det blir bra och genomtänka svar när de kommer!

Så min uppgift är att försöka sammanfatta den senaste månaden så kort som möjligt, och det vet ni säkert vid det här laget lika väl som jag att jag är väldigt dålig på, speciellt om jag ska skriva så här långa intron.
Hur som helst.
Arbetet rullar på – vi har nu engelska på alfabetiseringsprojektet PANA två gånger i veckan, besöker sjukhuset tre gånger i veckan med engelskaundervisning på tisdags- och torsdagskvällar, Anna undervisar i gitarr och jag i piano och sång på musikskolan på helgen, och andra aktiviteter på kvällar.

Våra kvällar har blivit förgyllda med att ibland få post hemifrån – tack alla ni! Ni anar inte vad det värmer, och det är verkligen en höjdpunkt.
Billy och Stefan – tusen tack för CD-skivorna! Det var verkligen oväntat, och så jättevälkommet. Tack!
Och Helen – tack för det superba godiset, och vårt favoritknäckebröd! Vilken fest.

Förutom lite spännande magäventyr – orsakat av rwandesisk mat, förorenat vatten och mögligt vete som vi själva bakat scones med - och småsjukor och otroliga mängder håravfall (Den extremt starka medicinen Lariam må skydda oss från malaria men ni får allt se er om efter två skalliga resenärer i maj), har vi hållit oss friska och faktiskt bakat tre omgångar bullar. De har verkligen gått hem hos våra vänner också, men nu börjar kardemumman ta slut så det blir att ersätta det med något annat om vi inte hittar det i landets mest västerländska affär Nakumatt.

På musikskolan hade vi finbesök av en judisk konsertpianist och virtuos som heter Shalev, och som vill hjälpa till att skapa en bättre musikutbildning för rwandesiska barn, och etablera musikundervisning i skolor.
Han har många bra idéer, och vi får se hur det utvecklas – det ska bli spännande att upptäcka om det faktiskt är en del i Guds plan, eller om det kommer något annat.

Nu har vi spelat in sången i studion med musikvideokillen. Om det blir en charmig video till låten återstår att se, men hela studioprojektet var ett äventyr i sig.
Studion låg i Ruhengeri, där man kan gå på vulkansafari – ”ca 1 timme från Kigali”, alltså 2,5 timmar – och väl framme skulle vi göra sången så snabbt som möjligt eftersom vi behövde vara tillbaka relativt tidigt.
Slutresultatet blev högst intressant – med lite extra effekter som stråk och reverse skapar man ett äkta afrikanskt sound. Låten har börjat spelas i radio i Gisenyi, och de har gett oss ett läckert artistnamn: ”The Blessing sisters.” Vissa saker får man ta med ett stort skratt.
Vi hade ett allvarligt snack med honom om våra farhågor om att han kanske ville ha med oss bara för att ha dansande vitingar i fronten, men det visade sig att det verkligen inte var så han tänkte.
Så vi hade det väldigt roligt allt som allt.

Det är en otrolig hetta här nu, varvat med ösregn och blixtrar. Vi har kommit fram till att vi faktiskt mest av allt gillar regnen – hellre regn än 40 graders värme.
Men det kan bli konsekvenser av ovädren.
Idag till exempel slog blixten ut halva vår ström, så vi hade ingen elektricitet i köket – vad äter man till middag då? Hm. Brainstorming som slutade med en mindre bra idé i att försöka koka ris i varmt vatten som vi fick från vattenkokaren som vi har välsignats med.
Till slut lyckades vi mjuka upp spagetti i vattenkokarvattnet, och vi gjorde en improviserad sås på varma koppen (kyckling och curry.) Högst ovanlig middag.
Stackars Anna satte igång att kämpa med den halvsmälta glassen, och få hade nog varit så tappra, speciellt efter en dag där Anna predikat på sjukhuset och jag sjungit och spelat sånger.
Det är otroligt vad de kan få en att göra här, och ännu mer oväntat vad man kan vänja sig vid att göra.
En annan konsekvens är myggen. Anna har sjuttio myggbett på ett ben! Det är verkligen Guds beskydd att ingen av oss har fått malaria. Och igår hittade hon något loppliknande i soffan. Toppen, vi som precis blivit av med dom.
En annan konsekvens som blir av regnen är att allt stannar av – saker och ting blir inställda, folk kommer inte, vi kan inte gå någonstans – men som Anna så fint sa när jag väntade på en pianoelev som var väldigt sen; ”Är det en sak jag har lärt mig här så är det; slappna aldrig av. De dyker upp!”
Förr eller senare kommer de. Även om det är en vecka för sent.

Vår vän kopieringstjejen (visst är det fint att vi objektifiserar alla) som vi var ute och åt med – den kvällen regnade det för övrigt decimeterhöga floder på gatorna - menade att det är mattorna vi har hemma som gör att det blir så outhärdligt varmt på natten.
Stämmer det? Nu har vi hängt ut några mattor i alla fall.
Hon fick förresten med oss på ett rwandesiskt lyxbröllop också med olika underhållningsinslag, och där maten inte alls var den traditionella utan istället pastasallader, grillspett och grillad potatis. Det var en enorm lättnad.
Det kändes dock lite lustigt att träffa kopieringsmannen (kopieringstjejens pappa) på bröllopet, och ännu lustigare att efter ceremonin besöka hans hem eftersom han bor i grannhuset – han har nämligen en tendens att lura oss lite när vi ska kopiera – en gång när Anna exempelvis frågade om priset per kopia sa han att han inte visste, ”I don’t work here”.
Vilket visserligen är en tolkningsfråga – han äger nämligen affären, men han kanske bara filosoferar där. Vad vet vi.

Pastor Hugh och hans bedårande fru Julie har kommit tillbaka hit från England nu – vilket är en stor glädje för oss. De kan nog vara världens gulligaste grannar.
De är båda i sextioårsåldern, charmiga som få och brittiska rakt igenom – och det är utan tvekan solskensstunder att fika med dom.

Vi har även fått riktigt goda vänner i ett ungt par i kyrkan, Bosco och Josiane. Här är det inte vanligt att man och hustru öppet visar att de älskar varandra, men dessa två tog emot oss i sitt hem med orden, ”we have some food, and a movie to watch and looots of love!”.
Det var för övrigt första gången vi erbjöds att se på en film hemma hos någon, och det var filmen ”Behind the mask”.
Den kan absolut hamna bland mina favoriter.
Josiane hade gjort hemmagjord pizza, och tillsammans hade de två bakat en kaka. Allt som de gör tillsammans döper de till ”B-Jo” – så detta var alltså en ”B-Jo”-kaka.
Andra gången vi besökte dom stod jag och Anna för maten som de insisterade på skulle vara svensk. Vi lagade spagetti och köttfärssås (ja, det är inte den urtypiska svenska husmanskosten men det kan vara svårt att laga typ blodpudding eller isterband. Det har jag för övrigt aldrig ens ätit), och till vår förvåning tyckte de jättebra om det, trots deras smått chockerade fråga om vi inte skulle göra något med pastan – ”just have it like that?!”
Till efterrätt hade Anna vispat ihop en toppengod kladdkaka.
Den kakan är värd en egen berättelse.
Vi kom hem drygt en och en halv timme innan Bosco skulle hämta oss, och Anna började sätta igång med kakbaket.
Vi var lite sena hem på grund av ett oväntat hällregn och en väldigt uppvaktande egyptier som bjöd oss till Egypten, så vi hade verkligen behövt att allt gick som det skulle.
Efter en stund upptäckte Anna att vi hade lite väl lite kakao.
Så jag skyndade mig till affären på hörnet och hittade någon sorts chokladpulver – oh oh – varmchokladpulver!
Det märkte vi inte förrän kakan började växa och svälla och bubbla och slutligen jäsa ut i hela ugnen – då fanns det inte mycket kvar att göra än att börja om på nytt, och medan jag skrapade bort sockerklister från ugn och kakformar gick Anna på jakt efter annat chokladpulver.
Tyvärr hittade hon inget i närheten och var tvungen att ta sig till Simbamarket – dit hon olyckligtvis var tvungen att återvända då hon glömt vårt paraply där – och kom hem tio minuter innan Bosco skulle komma.
Men kakan blev läcker och våra rwandesiska vänner älskade den - ett annat ungt par kom också dit och smakade på de svenska specialiteterna.
Dessa vänner ska vi förresten ut och campa med vid Kivusjön. Tur att Anna ska med som är rädd för ingenting och kan handskas med allting.

Fortfarande kan man få sig en kalldusch i Africantime, som häromveckan när vi väntade en hel dag på att vi skulle följa med ut och distribuera skolmaterial på landsbygden, och det till slut visade sig att resan skulle flyttas till nästa dag.
Då hade vi suttit och väntat hela dagen.
En annan gång kom en vän på besök 4 timmar senare än avtalat, och då hade vi lagat mat eftersom hon frågat efter det - men som vi till slut själva åt för att det blev så sent och hon helst bara ville ha kakor.
Då skrattar man bara och tackar Gud för att man har mat.

Vi besökte en annan kyrka förra veckan , ”Assemblies of God”, tillsammans med vår vän Allan – och han berättade att det var ett engelskspråkigt möte som skulle vara från kl 8.00 -10.00, men när vi anlände förklarade han för oss att det skulle vara ett specialmöte i den snart färdigrenoverade kyrkobyggnaden – och det vara alltså ett möte på kinyarwanda från klockan 8.00-13.00.
Bänken var så hård och ojämn att jag sällan haft en sådan trärumpa.
Pastorn började redan innan klockan 12.00 säga, ”jag har bara ett par saker att säga, det tar bara ett par minuter, ha tålamod” – och i Sverige är man van vid att när något sådant sägs, så handlar det om max tio minuter. Men här är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att det eventuellt kommer ett slut.

Jag glömde mina noter på Simbamarkets restaurang, och fick inte tillbaka dom. I min sorg upptäckte jag ändå något underbart - jag har sällan varit med om att människor engagerar sig så för att hjälpa en att hitta stulna material.
De talade med chefen för Simba, ville göra efterlysningar i TV och radio, kalla på polis, gå i secondhandaffärer – gripande. Tyvärr har inte noterna kommit fram, men de kanske dyker upp där man minst anar det.
Gud vet i alla fall var de är.

En annan intressant upplevelse fick vi vara med om när vi besökte asiat-affären som vi kallar den, och köpte torkade dadlar, sesamkakor, jordnötskakor och skumma kakor.
Ingenting var en hit.
När jag smakade på dadlarna tyckte jag att de var okej, men lite väl starka på något sätt.
”Goda, men nästan lite spicy”, beskrev jag för Anna och i samma ögonblick såg jag något som rörde sig i förpackningen. Hjärtat stannade halvt och jag tittade ner i dadelhögen - och så gick det till när jag märkte att vi hade fått mer än bara dadlar – en oberäknelig mängd bonuskryp riktigt skummade i plasten.
Jag fann mig själv ganska snabbt spottandes och fräsandes på toaletten – det går bara att jämföra det med känslan av att ha löss.
Obehöriga insekter som känns vara överallt – mest i munnen och halsen. (Lössen var i för sig i håret).
Anna trollade fram superstark botgöring – Vademecum – som skulle kväva de små stackarna jag fått i munnen.
Efter denna upplevelse som var lite väl djurvänlig får vi nog lämna asiat-affären i fred.
Det är synd, för ägaren är väldigt trevlig.

Idag fick vi även höra om att tre bomber exploderat samtidigt även då de var utplacerade på tre olika platser i Kigali.
Det är lite politiskt oroligt på grund av det framstående presidentvalet som inträffar i sommar, men folk är väldigt lugna och vi har fått instruktioner om att hålla oss inomhus när det är mörkt – annars fortsätter allt som vanligt.
Vi måste dessutom byta bostad 10 mars. Vi ska flytta ner till en större lägenhet – och det känns ju rätt vemodigt att lämna vår fina 2:a som har blivit ett hem.
Det är många missionärer som lämnat både det ena och andra här, köksredskap, böcker, predikningar, kläder, skor, en våg, tavlor, en blå älg med gula hjärtan målade på kroppen, en röd filt, videokassetter och en TV av märket Telefunken (haha helt underbar!) – är det någon av ägarna som vill att något ska sparas kan ni väl bara höra av er till oss så ska vi försöka ordna det efter bästa förmåga.

Det finns faktiskt möjlighet att hyra film här. Vi har hittat en videoaffär där man betalar 500 franc=6 kr för en bränd DVD-skiva i 3 dagar (7 dagar för mzungos blir det om man har tur), och det är superspännande, för man får filmen dubbad till franska och det är aldrig den filmen man vill ha - men oftast fungerar den inte alls.
Förra veckan gick vi till ett annat ställe som var dyrare men betydligt bättre. Då fungerade 2 av 5 filmer vi hyrde bra.

Visst borde det vara fettisdag snart? Vi saknar semlor och drömmer ofta om goda svenska maträtter – jag tänker ofta på pålägg.
Vi försökte göra eget smör av en rosaprickig burkgrädde vi hittade, men det blev faktiskt katastrofalt. Det går att köpa smör, men som det står på dom, ”minst 83% fett”, och Blue Bandet berättade Anna om sist, och sedan finns det mest udda saker som man helst lämnar kvar i affären.
Vi föredrar nog avocado på mackan.
Men njut nästa gång du äter cheddarost.

Vi ska försöka komma iväg till Tanzania och hälsa på några av våra efterlängtade PMU-vänner, och även göra en inrikes resa till den svenska missionären Siv och besöka hennes projekt.

Tiden rinner iväg, och vi måste börja planera vår tid så att vi hinner med det som ska göras.
Vi tänker på er, ber för er och önskar att vi också fick uppleva snökaoset!
Tack för allt ert stöd, era sms, samtal och brev. Vi älskar er!
Gud välsigne er,
Många kramar Anna och Sanna (genom Sanna)