BINGO!

Hej älskade vänner, familj och underbara människor! Nu har det gått lite mer än 2 veckor sen förra bloggningen, hoppas att ni har hållit tillgodo med de 30 nya bilderna som vi har lagt upp! =)

Vår älskade Hachin har opererats på grund av de följder som hennes kropp fick av näringsbristen. Hon är nu sängliggandes med benet fast spänt med vikter för att sträcka ut musklerna och så vidare, läkarna bedömer att hon kan bli liggandes i 3-6 månader. Snälla, ha med henne i era böner! Jag ska nu nästa vecka börja med engelskaundervisning för henne och hennes moster. Mostern är supermysig och reser fram och tillbaka mellan Gisenyi, ca 4 timmar med buss, och hon stannar ofta lite längre då hon väl kommer hit eftersom att hon har svårt med att ha råd med buss biljetterna. Hon är en härlig kvinna med ett stort hjärta som hjälper Hachin, mostern är den enda i sin familj som Hachin har kvar, och de båda har absolut blivit våra kompisar!

En onsdag efter körövningen i Remera där Sanna hjälper till med sångteknik så presenterade Grace en kille som heter Claude för oss. Han studerar i Indien just nu men är hemma för att hälsa på, och han verkade något stött för att Grace inte hade pratat om honom i ett för oss utan bara nämnt han någon gång. Hans bild på deras relation verka vara mycket mer seriös än vad Grace tyckte och kände. Men det hela slutade i alla fall med att han lyckades övertala oss att snabbt titta in hemma hos han på vägen till bussen som vi skulle ta hem. Där hemma hos dom, trötta som vi redan var, fick vi sitta i soffan och bara vara vita och förgylla deras hem med våran närvaro för ett tag - som han själv sa. Han satte på en musikvideo, haha dessa DVD:er alltså, men till vår lycka var det Hillsong och vem tycker inte om Hillsong? Hemma hos Claude satt vi ett tag, kanske 45 min, men sen tacka vi för oss och för deras hjärtliga inbjudan och tog bussen hem. Den här Claude är en man som har dykt upp lite här och var och han är mycket mån om att presentera oss som hans "bästa vänner", medan vi egentligen inte alls känner honom utan har träffat han tre gånger! Ännu en jobbig konsekvens av att vara mzungos!

Vi firade nyårsafton genom att gå på en CD releasekonsert, det var ungdomskören i Remera som hade spelat in en CD. De var duktiga och konserten varade i 4 timmar, eller det var i alla fall hur länge de hade sagt till oss att den skulle vara och när den fortfarande var igång efter 4,5 timma så kände vi att det var dags att åka hem. Hemma lagade vi nyårsmiddag med nötkött, sås och klyftpotatis sen myste vi med att se på Ps. I love You och äta godis! Vi pratade även med våra älskade familjer via skype och det var ett mysigt slut på 2009!
Eftersom att de egentligen firar nyårsdagen här så fick vi fira nyårsafton på ett svenskt vis, och på nyårsdagen åkte till först till kyrkan och sen bjöd Pappa Laurien och Mamma Mathilde med oss på en familjeutflykt för att fira. De hade hyrt en buss med 25 sittplatser där deras 6 döttrar, 4 extra barn som de har öppnat sina hem och hjärtan för och jag och Sanna hoppade spänt in. Vi trodde först att vi "bara" skulle in till ett café i stan för att ta en dricka för att fira, men när minuterar blev timmar så insåg vi att vi skulle åka längre. De tog oss till en restaurang som låg vid en sjö, så otroligt vackert, där bjöd de oss på grillspett, fisk och pommesfrites och dricka. Det skrattades och skålades för fulla muggar. Kvällen avslutades sen med tal från både Mamma och Pappa och de av barnen som hade något att dela.

Jag och Sanna bjöd över våra vänner Grace och Forstain på svensk middag en lördag, och med hade de söta Praise som vi lärde känna under nyårsmiddagen med Lauriens familj. Praise är verkligen ett skrattande paket som älskar att gå på upptäcktsfärd med våra kameror - resultatet slutade i runt 100 bilder på varje liten vinkel som bara går att finna av vår lägenhet och många lustiga bilder som hon hade tagit på både oss och sig själv. Kvällen blev mycket lyckad och som avslutning åt vi kladdkaka med glass och jordgubbar!

Vi blev hembjudna till en mysig man och hans familj en kväll, dock kan ingen av oss komma ihåg vad den här mannen heter - pinsamt nog! Men i vår mobil heter han "Han som kan räkna till 10 på svenska", för den kunskapen delade han en kväll efter kyrkan då de så snällt körde oss hem. Hela den familjen är verkligen jätte mysiga! Dock har vi fortfarande svårt för den rwandesiska maten, och omständigheterna blev knappast bättre då Sanna redan innan mådde dåligt och hade feberkänning. Hon sa att hon inte mådde så bra och att hon hade svårt att äta så mycket, och självklart säger de ju då till mig "but you don't feel sick, do you" och lägger för mig ännu mer mat - för att tillägga hade jag redan tagit min portion x 2 för att försöka täcka Sannas lilla portion. Inte ens på Julafton har jag någonsin ätit så mycket och varit så full proppad! Gissa om jag hade oooont i magen när jag kom hem! Haha!

Älskade Grace har nu börjat sina studier på universitetet i Butare. Grace vän Claude, som är hemma från Indien, hyrde en bil i måndags så jag och Sanna följde med till Butare för att vinka hejdå till Grace. Resor i Afrika blir aldrig som man trott att de ska bli, resan skulle ha tagigt 4 timmar fram och tillbaka, men när vi sen kom tillbaka till Kigali på natten(10 timmar senare), efter många stopp för att visa upp mzungosarna i bilen och en hel del andra händelser så var vi så tacksamma för Guds beskydd och det finns fortfarande händelser från den resan som tynger oss. Tur är att vi har en Gud som är trofast och som försörjer!

Vår engelska undervisning rullar på och det är verkligen peppande när man ser att det faktiskt går framåt - tack Gud! För att repetera siffrorna så lärde vi dom att spela BINGO, och när vi gjorde det på sjukhuset så var det en man med som satt längst bak under hela lektionen och bara iakttog. Vi har stött på han lite här och var sen dess och han verkar klart road av vår lek för han hälsar alltid på oss med ett stort leende och säger "BINGO!". Tänk om vi svenskar kunde vara lika roade av spelet som det är här, men vem vet om den störta tjusningen ligger i att det är två mzungos som jublar och säger BINGO när eleverna visar upp sina brickor.
Förra veckan så hade eleverna på musikskolan där Sanna undervisar i piano och sångteknik konsert, eleverna var verkligen duktiga och de syns tydligt att de uppskattar Sannas hjärtliga insatser och hennes härliga uppmuntran! På vardagarna så har Sanna kunnat följa med allt mer till sjukhuset, många av hennes piano elever har nu slutat sitt lov och därför ska piano undervisningen läggas på helgerna i stället. Desto roligare för mig att ha sällskap till sjukhuset och Sanna är klart uppskattad av patienterna! Hon har en klar färdighet för språk som Gud tydligt använder sig av och hennes kinyarwanda kunskaper är högt uppskattade bland patienterna! Härligt "Partytrick" som skänker även den mest dystraste ett leende! En dag nu i veckan, då Sanna fortfarande var på musikskolan, så gick jag till sjukhuset kapellet (samma ställe som vi håller i engelska undervisningen på sjukhuset) som jag brukar försöka hinna till på förmiddagen. Jag gick dit i tron på att en engagerad kvinna med strålande energi från Uganda skulle predika, men när jag kom dit så frågade Pastorn om jag kunde hålla i predikan. Haha, vad säger man! Jag frågade "Would you like me to?" Då han med stort afrikanskt leende bara svarade "Yeeees!!!", då fanns det inte så mycket mer att göra än att ställa sig upp och predika - det spontana Afrika slutar aldrig att förvåna en!

Vi har även kommit i kontakt med ett arbete för utsatta ungdomar som söker efter gemenskap och efter Gud, där ska vi försöka vara så mycket som möjligt på lördagar och söndagar för att det är ett projekt som vi båda känner mycket för och vi ska även börja med att hålla i engelska undervisning även där. Lokalen är liten, hade kanske mer liknat det med ett mindre vardagsrum än lokal, men det är ett härligt gäng så vi kommer absolut att ha det mysigt!

För övrigt så rullar dagarna på och tiden går verkligen fort. Det har slagit oss nu på riktigt att tiden här verkligen är tillfällig, tänka sig att det snart redan har gått halva tiden! Vi har börjat äta gröt-scones till frukost, vilket är jätte gott och de behövs inget pålägg. Hehe, eller snarare att det är det som funkar bäst utan pålägg. För några månader sen så hittade vi något som heter Blue Band, typ som smör men gjort från växtriket, och vi tyckte det smakade gott och var praktiskt eftersom det inte ens behövde stå i kyl. MEN för drygt 2 veckor sen kom vi fram till att det innehöll 70% fett och det tror vare sig jag eller Sanna är så bra för kroppen att stoppa i sig. Och för att tillägga hade vi det till nästan allt - bakning, matlagning och pålägg - gissa om kroppen måste undrat vad vi höll på med! Nu använder vi det på sin höjd bara till bakning. Den utsökta fruktsalladen är en sann välsignelse som vi får njuta av varje kväll då vi kommer hem och slår oss ner i soffan - ibland till en film men oftast sitter vi och pratar och delar dagens upplevelser. Det är en otrolig välsignelse att få vara här med Sanna, att kunna dela allt och ha någon att bolla glädje och frustration med!

Den 25:e blir det inspelning i studion med låten Soon and very soon, och en eller två veckor efter det blir det shooting till musikvideon som ska vara till. Så lustigt! Frågan är om de är så måna om att vi ska vara med och sjunga bara för att vi är mzungos, det känns lite så men vi hoppas inte det och oavsett vad så är det ju en knäpp men kul grej att göra! Hur många svenskar får vara med i en musikvideo (som ska visas på den rwandesiska tv:n om Emmanuel får bestämma, hehe, hjälp!). Sanna är nog den som mer känner sig hemma på det planet och hon är den som får lugna ner mig och försöka ta det hela med en klackspark. Vad hade jag gjort utan mina älskade vänners råd? Tack!

Sist, och kanske till storleken minst men så fantastiskt värdefull, - välkommen till världen älskade lillebror! Jag älskar dig oerhört mycket och ser fram emot att få komma hem och krama och pussa på dig!(Man måste ju passa på med pussarna och kramarna innan du blir för gammal och kan säga emot). Må Gud omsluta dig och leda dig på din väg genom livet!

Tack för att ni finns, och tack för alla underbara sms, samtal, kommentarer och mail! Vi älskar er så mycket och tänker ofta på er! Fortsätt gärna att be för oss, era böner bär!
Tusen kramar och översvallande kärlek
Sanna och Anna (genom Anna)