Anna har klippt mig!

Att dra ut på saker och ting lönar sig aldrig, oavsett kontinent.
Vi har haft lite strul med våra visum och har aldrig riktigt fått tydliga direktiv om hur vi ska gå tillväga för att införskaffa sådana - om vi nu behöver dem, vilket de på flygplatsen bara fnyste åt och vinkade in oss efter att ha stämplat i våra pass. Och när vi frågat om hur man ansöker visum har vi aldrig fått något klart svar.
Så här har vi alltså gått i tre månader och trott att vi skött allting korrekt.
Men så vi träffade Siv, en svensk missionär som jobbar i Machecha, och hon pratade om vilken omständig procedur det är att förnya sitt visum, med gröna kort, stämplar och vi insåg att ... oj, förnya? Behöver vi visum ändå?
Förvirrade begav vi oss till svenska konsultatet där vi fick rådet att gå till immigrationsverket.
Damen i receptionen meddelade oss ganska snabbt att vi var olagligt i landet och att vi skulle behöva betala 20 000 RwF (motsvarar 240 kr) för varje månad vi varit här visumlöst - 60 000 RwF per chockad parktikant - samt 50 000 RwF för varje visum för resterande tid.
Efter att rådslagit med både vår kontakperson/extrapappa Laurien och PMU hemma i Sverige, kom vi fram till att vi skulle korsa gränsen, få en ny stämpel i passet och vinna tid på det sättet och slippa straffavgiften (varje stämpel gäller för svenskar i 3 månader, men vet man att man ska tillbringa en längre tid i landet är man skyldig att söka visum inom den första månaden).
Men det var bråttom för oss att fixa den nya stämpeln då de gamla skulle gå ut fem dagar senare.
Så tidigt en söndagsmorgon gav vi (jag, Anna och Linnea)oss iväg med en lokalbuss(efter att ha fått vänta i en och en halv timme på att den lilla bussen som var tvungen att puttas igång skulle bli fylld och snaskat på scones) mot Ugandas gräns.
Allt gick bra och långsamt, utan större missöden förutom att en dam som skulle spotta ut genom fönstret råkade loska mannen bakom henne på hans glasögon och jacka.
Men snart ställdes vi inför ett problem. Linnea kom på att hon glömt sitt pass.

Smått stressade undrade vi vad vi skulle göra - låta Linnea sitta vid gränsen medan Anna och jag åkte in till Uganda, eller vända hem på något sätt för att hämta passet?
Ganska snart kom vi fram till att Linnea skulle få sola vid tullen och äta lite matsäck och vi skulle göra en snabbvisit, få våra stämplar och sedan åka hemåt igen.
Vad vi inte tänkte på var att det kanske kunde vara en passkontroll in till "gränslandet" där man skriver ut sig ur landet och passerar olika bommar. Men poliserna tittade inte på våra pass på vägen in, så Linnea satte sig tillrätta på en bänk och vi började äventyret.
Vi hade fått klara instruktioner om att ärligt berätta vilka vi var om vi blev förhörda, förklara vårt visumdilemma och säga vem poliserna kunde ringa om de behövde få vår historia bekräftad. Liksom att vi skulle se söta ut och slänga med håret.
Jag var rejält uppstressad över att bli arresterad, men Anna var lika jordnära som alltid och hon lugnade mig.
Passkontrollen på Rwandas sida gick bra, och vi kunde passera gränsen utan problem. Efter en liten gångmarsch kom vi fram till Uganda där vi skulle fylla i blanketter och köpa visum (som vi hade fått veta kostade 25 dollar).
Vi fyllde i allt så gott vi kunde och Laurien hade sagt till oss att åka till Kabale, en stad som ligger en dryg timme från gränsen, och det skrev vi som vistelseort. Med den lilla missen att byta ut ett a mot ett e.
Mannen i gränskontrollen flinade när han läste vad vi skrivit.
"Do you know what Kabele means?"
Hur skulle vi kunna veta att med en liten felskrivning på a:et och e:et skrev vi vistelseort: bröst?
Hysteriskt skratt i hela kontoret.
Det var ju i alla fall bra att vi kunde roa dom.
Efter detta fick vi svara på många frågor.
När vi skulle betala visumen kom vi på att vi bara hade Rwandan Francs, och här skulle man betala i dollar eller shilling.
Alltså fick vi tillåtelse att gå och växla, men därefter skulle vi genast komma tillbaka.
"It will cost 100 000 shillings", sa gränskontrollsmannen. Detta motsvarar ungefär 60 dollar, och det var ju vad vi hade med oss. Perfekt.
Snart var vi tillbaka, räckte över pengarna - och gränskontrollsmannen suckade otåligt.
"The 100 000 shillings is just for one visa!"
Kalldusch. Vi hade inte mer pengar.
Vad skulle vi ta oss till? Vi var inte inne i något land, någonstans i mellantinget - skulle vi få åka hem igen utan stämpel och alltså betala straffavgiften? Skulle vi ens få lämna Uganda?
Mannen i gränskontrollen viftade oss irriterat åt sidan där vi stod rådvilla och tänkte febrilt hur vi skulle kunna lösa situationen.
Jag blev som vanligt dubbelt så hispig som Anna och hann föreställa mig diverse scenarion.
Vi hade råd med bara ett visum. Skulle vi kunna kontakta Linnea på något sätt, och låna pengar av henne?
Plötsligt ropade gräsnkontrollsmannen åt oss att komma. Han tog våra pass och 100 000 shillings ifrån oss, stämplade åt oss båda - och lät oss alltså passera för kostnaden av ett visum.
Överväldigade visste vi inte hur vi skulle tacka honom, och önskade honom allt gott och Guds välsignelse och tackade honom många gånger igen.
Han log mot oss och lät oss gå.
Väl inne i Uganda visste vi inte vad vi skulle göra. Pengar hade vi inte mycket av, inte tillräckligt för att ens komma till Kabale - eller åtminstone inte tillräckligt för att komma tillbaka.
Så det slutade med att vi strosade runt i staden närmast gränsen, köpte lite dricka (min vattenflaska var påfylld med smutsigt vatten, mmm. Anna köpte en hallonsodakopia) och fördrev tiden med att sitta och prata med några lokalbor.
När vi tyckte att vi tillbringat tillräckligt med tid i landet började vi gå mot gränskontrollen igen, bedjandes att samma gränskontrollman inte skulle vara där eftersom han verkligen förbarmat sig över oss och låtit oss få våra visum för halva priset - tänk om han skulle neka oss tillåtelsen att återvända efter en och en halv timme?
När vi kom fram var hans lucka tom, han satt längst bak och läste tidningen. Tackandes Gud gick vi till en annan kontrollant - fick våra stämplar efter några förbryllade kommentarer om våran snabba returresa och vi svarade nervöst att vi skulle komma tillbaka när vi hade mer tid, och gick mot Rwandas gräns igen.
Här var vi beredda att möta problem och få svara på frågor, och kanske inte ens bli godkända.
Till och med Anna sa, "Om det är någonstans vi kommer att stöta på problem, så tror jag absolut att det är här."
Men det enda som hände var att en leende gränskontrollant önskade oss "God jul och Gott nytt år", stämplade, och lät oss gå.
Hjärtat i halsgropen mötte vi upp Linnea som fått sällskap av några trevliga rwandeser på sin bänk.
Snart hittade vi en buss som skulle hemåt till Kigali, och lättade satte vi oss därinne, tills vi insåg att det skulle vara passkontroll innan bussen skulle få passera gränsen.
Och Linnea hade inte sitt pass!
Säkerheten i Rwanda är väldigt hård, och hur skulle vi kunna bevisa att Linnea inte varit inne i Uganda utan att hon väntat på oss som skulle försöka förnya våra stämplar i passet(vilket inte är en jättepopulär förklaring hos polisen)? Vi skulle med största säkerhet få lämna henne där, åka hela vägen hem, hämta hennes pass, och återvända med det.
Linnea satt mellan mig och Anna.
Polisen kom fram till oss.
Anna räckte över sitt pass till honom, fick tillbaka det. Jag räckte fram mitt, fick tillbaka det.
Mannen på min vänstersida räckte fram sitt pass, fick tillbaka det.
Polisen såg inte ens åt Linnea. Han frågade henne inte om ett pass.
Hon var den ende i hela bussen som inte blev tillfrågad om att visa sitt pass - och ingen annan reagerade på detta heller.
Den eftermiddagen fick vi verkligen uppleva Guds ledning och hjälp - att korsa gränsen utan pass! Ett under som bara Herren kan utföra.
Praise God!

Vi är så välsignade som har en underbar extrafamilj här hos Laurien och hans fru Mathilde och deras sex döttrar.
De har ett stort hjärta och lika stort sinne för humor.
Så när Laurien skickade ett lite halvt ängsligt sms och frågade hur det gick för oss på vår resa till Uganda kunde vi inte mostå frestelsen att börja sms:et med. "We are in jail. ...no we're not!"
Deras reaktion var obetalbar, och när de sedan fick höra resten av berättelsen skrattade de och prisade Gud tillsammans med oss.
Vilka fantastiska människor.

För en dryg vecka sedan åkte Linnea till Sverige igen och fick vara med om en lite väl spännande hemresa med förseningar och försvunnet bagage.
Vi saknar dig, Linnea! Det är tomt här, och folk frågar efter dig. Vi är så glada och tacksamma att vi fick ha dig här.

Julafton tillbringade vi delvis på sjukhuset där engelskaundervisningen sker, med sång, musik och lite smått och gott.
På kvällen firade vi en hemmasnickrad jul med köttbullar, potatis, ugnsomelett, läckert julbröd (Annas missionärsvörtbröd, hehe), pepparkakor, lussekatter, glögg, ris à la malta och marsipangodis. (och julklappar! Tack älskade familj och släkt Burman, älskade och släkt familj Välipakka, vänner, kusin och faster för att ni värmde våra hjärtan så! Vi älskar er.)
Vi har Linnea och våra fantastiska familjer att tacka för denna möjlighet att festa till det! Vi uppskattade det så otroligt mycket.
Juldagen tillbringade vi med Samuel, ledaren för ADEPR, på en julgudstjänst som innehöll en pastorsvigning och lunch.
På kvällen envisades Samuel att bjuda ut oss på middag - och mättnaden kände inga gränser när vi kom hem den kvällen.
Det är alltså lite annorlunda med firandet här - julen firas 25 december, och nyår 1januari.
Julens festligheter kretsar kring Jesus och Frälsarens födelse - en tacksamhetens, lovsångens och tillbedjandets högtid av annat slag än vi upplevt innan.
Det har varit fantastiskt på många sätt och julen har fått en ny innebörd.

På annandag höll rektorn på musikskolan och jag ett körseminarium i Adventistkyrkan, vilket var annorlunda och väldigt roligt.
I söndags hade vi den stora äran att få vara med en liten stund på missiongudstjänsten i Smyrnakyrkan via Skype. Tack för den möjligheten! Det var verkligen härligt. Gud välsigne er!

Annars fortsätter livet att rulla på här med olika former av undervsining och besök på sjukhuset, körövningar, regelbunden jordgubbsrensning, gudstjänster och mycken situationskomik som börjar bli en naturlig och underbar del av livet.
Att "Gud öppnar och stänger dörrar", som vår mamma Oda säger, har blivit väldigt verkligt för oss och uppenbart när möjligheter försvinner eller plöstligt uppkommer. Det är en Guds nåd som är lika sann här som i Sverige.

Vi är i en mindre regnperiod nu vilket medför en hord osynliga myggor. Igår hade jag runt 60 myggbett, och vi har även haft lite bekymmer med loppor.
Det ni, det vet ni knappt vad det är, haha.

Vi skriver dagbok varje kväll (på uppmaning från PMU) för att hålla våra minnen uppfriskade om alla tokigheter vi är med om.
Jag har en tendens att somna under tiden jag skriver och det händer att jag skriver i sömnen, och morgonen därpå kan sanningen blivit något vinklad.
Här hade vi fått veta att vi inte hade tillräckligt med pengar till två visum till Uganda:
"Vi var ledsna, men efter några minuter gav polisen oss pengar.
Efter detta stannade vi hos Lauriens mamma och syster och drack juice och vatten."
Anna tycker om att se diagnostisera dessa omedvetna dagbokslögner som Lariam-effekt.

Ryktena säger att ni har en vit jul därhemma. Vad härligt! Njut åt oss också.
Imorgon är det nyårsafton, och vi ska på en konsert i kyrkan med ungdomskören. På nyårsdagen ska vi också fira och be i kyrkan.

Det är lustigt och annorlunda med besökare här. Vi väntade en man från en kyrka som skulle hälsa på oss idag - men han kom inte - däremot kom mamma Odas dotter Grace och ville ha engelskalektion med Anna.
Snart ska vi gå till sjukhuset och efter det är det körövning i vår hemförsamling ADEPR i Remera.

Vi mår väldigt bra, förutom att Anna är lite krasslig och att vi båda har myggklåda. Vad gör man åt mygg man inte märker förrän sjutton bett senare?
Och vad finns det för hemmakurer mot kliandet?
Förresten har något tagit fem plastmuggar från oss. Det gör ingenting alls, vi bara undrar hur de lyckats med det.

Vi tänker ofta på er. Och vi ber för er! Tack för era mail, sms och kommentarer. De gör oss så glada och värmer våra hjärtan.
Gud välsigne er och vare med er! GOTT NYTT VÄLSIGNAT ÅR!

Med kärlek, Anna och Sanna (genom Sanna)