Kära och älskade läsare av bloggen!
Osäkert hur många som fortfarande kollar in på bloggen nu när vi är hemma men på samma sätt som allt annat fortsätter så fortsätter arbetet i Rwanda, även om vi inte längre får vara samma del av det. För er som har läst om våra besök i Gisenyi så känner ni säkert till Pastor Jean De Dieu och hans godhjärtatde projekt för gatubarnen. Det finns många barn som lever ett liv på gatorna och tigger för att kunan överleva, men regeringen tycker inte om att det finns tiggare och deras lösning på det hela är att placera de som tigger på en ö - barn som vuxna. Vi tycker dock inte att detta är någon bra lösningn och Pastor Jean De Dieus projekt är att ta barnen därifrån och ge dem en skolgång och bli garanterade 2 mål mat om dagen. Projektet är pålitligt och välfungerande, de är redan många barn som fått ett ljus i livet men nu är det yttligare 24 barn som hoppas på ett hopp. Som du säkert förstår krävs det pengar för att kunna ta emot även dessa.
Känner du att du kan hjälpa till? Sätt i så fall in pengar på vårt svenska konto och skriv RW Barn så överför vi det vidare till pastorn. Har du några frågor så hör gärna av dig till någon av oss.
Konto: SEB 5023-0137113
Varma och hjärtliga hälsningar
Sanna och Anna, genom Anna
måndagen den 14:e juni 2010
söndagen den 23:e maj 2010
En aningen modlös och mätt Sanna som tittar på ännu mer mat, bröd i lustig form och majskolvar, som vi blev erbjudna efter att vi hade ätit festmåltiden. Mannen som är med på bilden är Pastor Jean De Dieu i Giesenyi.
Här står vi med vår Rwandes-familj. Från vänster: Syster Joy, Mamma Mathilde,Sanna, Pappa Laurien, Syster Aminah, Anna och Syster Amanda. Det är Syster Grace som tar bilden, de andra döttrarna i familjen kunde tyvärr inte vara med på grund av att de studearar så långt ifrån Kigali.
Sanna kramar två ursöta ungar från sjukhuset CHK, vi brukar träffa dem när vi är där och de möter en alltid skrikandes mot en och slänger sig i våra famnar! Man kan verkligen pussa på dem hela dagen lång, men dessvärre blir det svårt nu när vi ska åka hem.
Här står Anna med några av hennes gitarr elever från Musikskolan, bilden togs efter den sista lektionen.
Här står vi med några av våra älskade vänner från kören i Remera som Sanna har haft sångteknik med. Vi fick en varsin glastavla med orden Thank You på. Så söta!
Här står vi med vår Rwandes-familj. Från vänster: Syster Joy, Mamma Mathilde,Sanna, Pappa Laurien, Syster Aminah, Anna och Syster Amanda. Det är Syster Grace som tar bilden, de andra döttrarna i familjen kunde tyvärr inte vara med på grund av att de studearar så långt ifrån Kigali.
Sanna kramar två ursöta ungar från sjukhuset CHK, vi brukar träffa dem när vi är där och de möter en alltid skrikandes mot en och slänger sig i våra famnar! Man kan verkligen pussa på dem hela dagen lång, men dessvärre blir det svårt nu när vi ska åka hem.
Här står Anna med några av hennes gitarr elever från Musikskolan, bilden togs efter den sista lektionen.
Här står vi med några av våra älskade vänner från kören i Remera som Sanna har haft sångteknik med. Vi fick en varsin glastavla med orden Thank You på. Så söta!
Sweden - Here We Come!
Hej alla älskade vänner och familj – och hej till er trogna läsare men eftersom att de verkar lite som om ni har slutat läsa på bloggen så kanske det är ett sätt för er att säga ”Nu räcker det med de mils-långa bloggningarna”? ;)
Nu är det inte lång tid kvar förrän vi kliver av på Landvettersflygplats, tiden har verkligen gått fort! Det är mycket känslor nu inför hemresan, vi kommer hem till så många efterlängtade famnar men dessvärre lämnar vi även många. Men det som känns tryggt är att oavsett vad som händer så finns det inget som sker som Gud inte vet om och allt tillhör Plan A, tack Gud för det!
Nu har vi helt slutat att jobba, ingen mer undervisning och inga mer uppgifter kvar att göra. Jag hade min sista gitarrlektion igår, som inte blev en lektion heller utan vi satt och prata istället. Gitarren som vi investera i början av vår tid här har nu fått en ny ägare och pianot som vi fick låna från Musikskolan ska bli hämtat imorgon. Vi har rensat ut de kläder som tillhörde oss ur garderoberna och fördelat det mesta till nya ägare – vilket innebär någorlunda lättare packning för oss men tro nu bara inte att vi för den saken skull skulle ha ”lätt” packning. Åååå nej! Mina välpackade väskor har 2 kg i övervikt och mitt handbagage väger 12 kg (som faktiskt är precis vad som är tillåtet). Sannas packning är något bättre, bara lite övervikt och en mycket lättare väska i handbagaget. Vi har även fått en varsin inanga, de traditionella instrumentet här i Rwanda, från Aimable och Uzziel på Musikskolan. Wow, sååå fint! Det blir intressant att se hur det blir att få med oss dem bara. Vi hoppas på att vi får ta det som extra handbagage eftersom att de är ganska smala, men dock även ganska långa.
Vi har nu snart sagt hejdå till de flesta av våra vänner, förra veckan hade vi en intressant resa till Gisenyi – denna vackra stad med så många lustiga minnen! För er som minns vår förra resa dit då vi åt tills vi höll på att spricka och då vi sen hade magknip hela nätterna så har vi nu något ännu roligare att dela. Vi tog bussen dit som tog ca 4 timmar och väl framme blev vi uppmötta av Pastor Jean De Dieu, som vi bodde hos även förra gången, och vi gick till Bibel Institutet där han arbetar. Vi fick hälsat på en del elever, men även på vår vän Joseph som tog så väl hand om oss under vår förra vistelse där. Har var med om en svår bussolycka i Burundi då bussens bromsar slutat fungera och bussen störtade ner för en slutning. Han överlevde tack o lov - må Gud bevara de som fick avsluta sina jordliga liv i olyckan - och är nu i Gisenyi. Vi fick besöka honom där han låg på soffan med gipsade ben och klart omtöcknad. Han hade redan två män som var på besök och han var snabb med att be någon hälla upp två glas med jordgubbssaft till oss. De lustiga med den här saften, som verkligen klassas som LYX saft i Rwandesernas hem, var jäst. Och efter två stora glas med mycket koncentrerad saft så snurra världen lite mer än vad den borde då vi gick därifrån. Tänka sig att man skulle bli berusad på jordgubbssaft – i Afrika – och till på råga med allt av Bibel Institutets rektors saft!
Senare åkte vi hem till Jean De Dieu, fortfarande snurriga, och fick sen sätta oss utanför hans hus med fötterna i Kivu sjön. Tro mig, att säga till honom att vi var snurriga efter saften var absolut inget vi övervägde! Medan vi satt där blev vi bjudna på frukt och senare gick vi in och blev då bjudna på en festmåltid. Sanna som de senaste har mått väldigt dåligt av maten sa faktiskt ifrån något sådär och sa att hon inte kunde äta så mycket, men att det var jätte gott! Efter maten fick vi kaffe, och Sanna brukar vara snabb med att säga att hon föredrar utan socker och Rwandesernas reaktion brukar alltid vara den samma ”what, no…why?” och med sårade hundvalpsögon. Jag försökte då vara snabb med att säga att jag gärna tar mjöl i min kopp i alla fall och tog två stora teskedar med pulver mjölk, då säger först mamman i huset ” Take more” och då jag tagit ännu en så säger Pastor ”take more” och nu tag jag ännu mer, men tydligen räckte inte de för att efter jag tagit den skeden så säger han ”Let me help you” och lassar på med tesked efter tesked! Haha, jag hade då rakt inte kallat det kaffe med mjölk utan mjölk men en hint av kaffesmak. Mätta som vi redan var efter maten så fick vi nu sockerkaka till kaffet, och om begreppet ”mätt” har varit en sak innan så är det definitivt inte samma längre! De är hjärtskärande men även så hjärtvärmade att de verkligen vill bjuda på ALLT, även av de som de kanske egentligen inte ens har vad de bjuder på. Svårt. Vi var bra trötta på kvällen och våra magar tackade för sig så vi sa faktiskt god natt redan vid 21 tiden efter ett givande samtal om landet osv. Natten blev minst sagt intressant den med, Sanna mådde inte alls bra efter all mat och definitivt inte bra efter de 4 koppar kaffe som hon fick! Dessutom så var fönstret inne på toa öppet så trots att Pastorn hade sprayat vårt sovrum med myggmedel så spelade de ingen roll eftersom att de hittade in genom fönstret på toa. När vi märkte detta så stängde vi givetvis dörren till toan, men vi hade redan ett ex antal myggor som surrade runt oss. Sanna svepte in sitt huvud i sin sjal och jag la mig under ett provisoriskt myggnät gjort av min sarong. Dock var ingen av våra lösningar så värst bra så myggbitna blev vi allt och vi sov inte alls så mycket. Vid 9 gick vi upp, efter ca 2 timmars sömn, och till frukost fick vi grönsakssoppa med bröd – lustigt men gott, dock kan jag tänka mig att de hade smakat bättre med något mindre matigt för våra magar. Efter soppan fick vi sätta oss i soffan och fick då kaffe och kort därefter fick vi en majskolv var. Så mätta redan, sen kom Pastorn hem från sina morgon studier och då skulle vi äta ännu en festmåltid – hjälpes vad mättaaaaa!
Sen vid 12.15 blev vi nerkörda till bussen och sen bar det av hem igen. Vi han dock aldrig att träffa MTV Emmanuel, vilket han har gjort klart i sina snyft sms och ”spela på det dåliga samvetet”:s samtalen. Det blev inget av med musikvideon som vi pratade om att göra, tiden räckte inte riktigt till. Men bli nu inte allt för ledsna våra söta läsare för att Sanna och jag har gjort en egen video till låten istället.
Nu räknar vi ned timmarna, vi ska om bara några timmar säga hejdå till församlingen i Remera eftersom att vi förra veckan sa hejdå till kyrkan som ligger här vi bor. Men vi känner mer att kyrkan i Remera är mer vår ”hemförsamling” och det är där vi har de flesta vänner. Igår tog Pappa Laurien och Mamma Mathilde oss och alla döttrar ut på vår sista gemensamma utflykt. Efter många bra samtal i deras hem och efter ännu en festmåltid så hade pappa fixat med två bilar för att få in hela familjen och sen åkte vi upp på ett av Kigalis alla höga kullar. Där fick vi sagt hejdå till hela Kigali, norr till söder och öst till väst. Många bilder blev det! Sen blev vi hemkörda och fortsatte med vår packning.
Vi älskar er alla och ser så fram emot att få se er snart! Hoppas att ni inte har glömt bort oss och hoppas verkligen att ni inte är allt för upptagna utan att vi skulle kunna få förgylla våra liv ännu mer genom att umgås mer er!
Tusen kramar och Guds frid! Snälla fortsätt att stå i bön för landet, säkerheten är inte bra och många invånare befarar ett nytt krig.
Sanna och Anna, genom Anna
Nu är det inte lång tid kvar förrän vi kliver av på Landvettersflygplats, tiden har verkligen gått fort! Det är mycket känslor nu inför hemresan, vi kommer hem till så många efterlängtade famnar men dessvärre lämnar vi även många. Men det som känns tryggt är att oavsett vad som händer så finns det inget som sker som Gud inte vet om och allt tillhör Plan A, tack Gud för det!
Nu har vi helt slutat att jobba, ingen mer undervisning och inga mer uppgifter kvar att göra. Jag hade min sista gitarrlektion igår, som inte blev en lektion heller utan vi satt och prata istället. Gitarren som vi investera i början av vår tid här har nu fått en ny ägare och pianot som vi fick låna från Musikskolan ska bli hämtat imorgon. Vi har rensat ut de kläder som tillhörde oss ur garderoberna och fördelat det mesta till nya ägare – vilket innebär någorlunda lättare packning för oss men tro nu bara inte att vi för den saken skull skulle ha ”lätt” packning. Åååå nej! Mina välpackade väskor har 2 kg i övervikt och mitt handbagage väger 12 kg (som faktiskt är precis vad som är tillåtet). Sannas packning är något bättre, bara lite övervikt och en mycket lättare väska i handbagaget. Vi har även fått en varsin inanga, de traditionella instrumentet här i Rwanda, från Aimable och Uzziel på Musikskolan. Wow, sååå fint! Det blir intressant att se hur det blir att få med oss dem bara. Vi hoppas på att vi får ta det som extra handbagage eftersom att de är ganska smala, men dock även ganska långa.
Vi har nu snart sagt hejdå till de flesta av våra vänner, förra veckan hade vi en intressant resa till Gisenyi – denna vackra stad med så många lustiga minnen! För er som minns vår förra resa dit då vi åt tills vi höll på att spricka och då vi sen hade magknip hela nätterna så har vi nu något ännu roligare att dela. Vi tog bussen dit som tog ca 4 timmar och väl framme blev vi uppmötta av Pastor Jean De Dieu, som vi bodde hos även förra gången, och vi gick till Bibel Institutet där han arbetar. Vi fick hälsat på en del elever, men även på vår vän Joseph som tog så väl hand om oss under vår förra vistelse där. Har var med om en svår bussolycka i Burundi då bussens bromsar slutat fungera och bussen störtade ner för en slutning. Han överlevde tack o lov - må Gud bevara de som fick avsluta sina jordliga liv i olyckan - och är nu i Gisenyi. Vi fick besöka honom där han låg på soffan med gipsade ben och klart omtöcknad. Han hade redan två män som var på besök och han var snabb med att be någon hälla upp två glas med jordgubbssaft till oss. De lustiga med den här saften, som verkligen klassas som LYX saft i Rwandesernas hem, var jäst. Och efter två stora glas med mycket koncentrerad saft så snurra världen lite mer än vad den borde då vi gick därifrån. Tänka sig att man skulle bli berusad på jordgubbssaft – i Afrika – och till på råga med allt av Bibel Institutets rektors saft!
Senare åkte vi hem till Jean De Dieu, fortfarande snurriga, och fick sen sätta oss utanför hans hus med fötterna i Kivu sjön. Tro mig, att säga till honom att vi var snurriga efter saften var absolut inget vi övervägde! Medan vi satt där blev vi bjudna på frukt och senare gick vi in och blev då bjudna på en festmåltid. Sanna som de senaste har mått väldigt dåligt av maten sa faktiskt ifrån något sådär och sa att hon inte kunde äta så mycket, men att det var jätte gott! Efter maten fick vi kaffe, och Sanna brukar vara snabb med att säga att hon föredrar utan socker och Rwandesernas reaktion brukar alltid vara den samma ”what, no…why?” och med sårade hundvalpsögon. Jag försökte då vara snabb med att säga att jag gärna tar mjöl i min kopp i alla fall och tog två stora teskedar med pulver mjölk, då säger först mamman i huset ” Take more” och då jag tagit ännu en så säger Pastor ”take more” och nu tag jag ännu mer, men tydligen räckte inte de för att efter jag tagit den skeden så säger han ”Let me help you” och lassar på med tesked efter tesked! Haha, jag hade då rakt inte kallat det kaffe med mjölk utan mjölk men en hint av kaffesmak. Mätta som vi redan var efter maten så fick vi nu sockerkaka till kaffet, och om begreppet ”mätt” har varit en sak innan så är det definitivt inte samma längre! De är hjärtskärande men även så hjärtvärmade att de verkligen vill bjuda på ALLT, även av de som de kanske egentligen inte ens har vad de bjuder på. Svårt. Vi var bra trötta på kvällen och våra magar tackade för sig så vi sa faktiskt god natt redan vid 21 tiden efter ett givande samtal om landet osv. Natten blev minst sagt intressant den med, Sanna mådde inte alls bra efter all mat och definitivt inte bra efter de 4 koppar kaffe som hon fick! Dessutom så var fönstret inne på toa öppet så trots att Pastorn hade sprayat vårt sovrum med myggmedel så spelade de ingen roll eftersom att de hittade in genom fönstret på toa. När vi märkte detta så stängde vi givetvis dörren till toan, men vi hade redan ett ex antal myggor som surrade runt oss. Sanna svepte in sitt huvud i sin sjal och jag la mig under ett provisoriskt myggnät gjort av min sarong. Dock var ingen av våra lösningar så värst bra så myggbitna blev vi allt och vi sov inte alls så mycket. Vid 9 gick vi upp, efter ca 2 timmars sömn, och till frukost fick vi grönsakssoppa med bröd – lustigt men gott, dock kan jag tänka mig att de hade smakat bättre med något mindre matigt för våra magar. Efter soppan fick vi sätta oss i soffan och fick då kaffe och kort därefter fick vi en majskolv var. Så mätta redan, sen kom Pastorn hem från sina morgon studier och då skulle vi äta ännu en festmåltid – hjälpes vad mättaaaaa!
Sen vid 12.15 blev vi nerkörda till bussen och sen bar det av hem igen. Vi han dock aldrig att träffa MTV Emmanuel, vilket han har gjort klart i sina snyft sms och ”spela på det dåliga samvetet”:s samtalen. Det blev inget av med musikvideon som vi pratade om att göra, tiden räckte inte riktigt till. Men bli nu inte allt för ledsna våra söta läsare för att Sanna och jag har gjort en egen video till låten istället.
Nu räknar vi ned timmarna, vi ska om bara några timmar säga hejdå till församlingen i Remera eftersom att vi förra veckan sa hejdå till kyrkan som ligger här vi bor. Men vi känner mer att kyrkan i Remera är mer vår ”hemförsamling” och det är där vi har de flesta vänner. Igår tog Pappa Laurien och Mamma Mathilde oss och alla döttrar ut på vår sista gemensamma utflykt. Efter många bra samtal i deras hem och efter ännu en festmåltid så hade pappa fixat med två bilar för att få in hela familjen och sen åkte vi upp på ett av Kigalis alla höga kullar. Där fick vi sagt hejdå till hela Kigali, norr till söder och öst till väst. Många bilder blev det! Sen blev vi hemkörda och fortsatte med vår packning.
Vi älskar er alla och ser så fram emot att få se er snart! Hoppas att ni inte har glömt bort oss och hoppas verkligen att ni inte är allt för upptagna utan att vi skulle kunna få förgylla våra liv ännu mer genom att umgås mer er!
Tusen kramar och Guds frid! Snälla fortsätt att stå i bön för landet, säkerheten är inte bra och många invånare befarar ett nytt krig.
Sanna och Anna, genom Anna
söndagen den 2:e maj 2010
Do you know about opera?
Kära och nära,
Tiden rinner oss ur händerna och jag som alltid brukar räkna ner i förväg (helt otroligt vad lik jag är morfar trots allt. (Ca: När man kliver in genom dörren hos mormor och morfar: "Vad tråkigt att ni ska åka hem så snart..." )vilket Anna kan bli smått stressad av.
Men jag vill ändå hävda att det är någon form av mental förberedelse inför hemresan, för nu när vi har 3 veckor kvar går både hjärtan och hjärnor på högvarv.
Minnesveckan för folkmordet var overklig. En kuslig och obehagligt stilla atmosfär låg över hela landet och befolkningen sörjde öppet - dock fick vi information från flera håll att Gud faktiskt märkbart håller på att förvandla situationen, för att åren innan har minnesveckan varit hemskt mycket värre än i år.
Så era böner förändrar människors verklighet! Men kom gärna ihåg att fortsätta kämpa i bön för landet Rwanda och människorna här, att de ska få leva i fred och riktig frid.
Det finns vissa speciella tillfällen då man känner sig pinsamt svensk. Ett sådant scenario är alla dessa spontanbesök som vi har skrivit lite om.
Vår underbara Grace skulle komma på ett kort besök - förstod vi det som - på förmiddagen.
Vi satt och fikade och pratade, och såg samtidigt på ett bildspel som en genomhärlig vän hade gjort av vårt gemensamma nyårsfirande.
Detta bildspel är jättebra, men väldigt, väldigt verklighetstroget och något oreducerat, för bara resan till platsen där vi åt middag filmades i 30 minuter, och de riktigt bra vyerna kommer upprepade gånger. (Han har även lagt tillhärliga klipp på krokodiler som jagar antiloper, men de såg vi alltså inte genom fönstret.)
Sedan har vi ett långt klipp på en flodhäststaty, (som bakgrundsmusik hade han kopierat musik från Annas mp3spelare - som för det mesta är ute på vift hos någon rwandes - bland annat härliga Carolahits som dom försöker lära sig), och sedan ett annat som varar 1 timme när vi står ute vid sjön, fortsättningsvis sekvenser från när vi äter.
Det är fantastiskt jobb han lagt på detta, men efter att ha sett den 1 gång så vet man verkligen vad som har hänt.
Under Graces besök hände följande : -11.30. Grace kommer. Vi ser på bildspelet (som jag och Anna alltså redan sett). -13.00. oväntat besök! Graces 2 systrar kommer oanmälda. Bildspelet körs igång för andra gången denna dag. -14.30. Vi börjar se på en Nigeriansk, brutal och väldigt dålig, ologisk och långtråkig version på Askungen. Den var riktigt skräckinjagande.
16.00 kommer Graces kusin från Cyangugu.- 16.30 börjar Bildspelet för 3:e gången. Graces kompis bror kommer och vill hälsa. - 16.45. Alla går plötsligt in på vår toalett och stannar där i 30 minuter medan jag och Anna sitter i köket och väntar. Vi vet fortfarande inte vad dom gjorde men det luktade tvål Intensivt hos oss den kvällen.
Vid sådana tillfällen känner man ofta att, "japp, jag är väldigt svensk."
(Till och med om man är finsk.)
Nästa besök Grace gjorde, ett par dagar senare, var det återigen Bildspelet som visades.
De har definitivt en förkärlek för DVD:er.
Med några andra gäster diskuterade vi musik,och jag ställde frågan till en av dem som uppenbarligen uppskattade klassisk musik, : "Do you know about opera?"
Hans första reaktion var stora ögon, och frågade: "Winfrey?"
Det kan ha varit något bland det roligaste jag hört, för det kändes som att det var ännu mer osannolikt att han skulle känna till Oprah Winfrey än musikgenren opera.
Till påskens Gula färg till ära bakade vi lussekatter utan socker och med mandelmassa istället för russin.
Du som rynkar på näsan kan genast skriva ner detta lussebrödsrecept, och VIPS har du något jättegott som vi tänker ta patent på.
Vi besöker kyrkor och familjer så ofta vi hinner, och tyvärr är det många man måste tacka nej till.
Afrikaner är varma och kärleksfulla och snabba på att öppna sitt hem för gäster, men ibland blir det lite väl lite verkstad, och nu när vi är inne på slutspurten ska vi plötsligt klämma in allt samtidigt, vilket inte heller lyckas.
Vårt fina, strukturerade schema hittade jag på golvet bland allt damm och spindelnät.
Vi har apropå det fångat en monsterspindel. Den ligger under ett av våra glas på golvet, och ingen av oss vågar se efter om den lever.
Grace sov över hos oss innan hon skulle tillbaka till universitetet i Butare - och blev arresterad av civila poliser innan bussens avgång på grund av att hon inte hade sitt ID med sig när hon hade lämnat ifrån sig sin väska för att inhandla något.
Grace behövde inte hållas länge som tur var då en vän kunde komma över med hennes ID-kort.
Det är väldigt noga att man har med sig sitt pass numera så att polisen kan se vilka som inte är rwandeser alternativt är olagligt i landet, men vi glömmer alltid dem. Vi har dock aldrig blivit tillsagda att visa upp dem som tur är.
Men det är sällan man tar oss för falska rwandeser.
Vi hade även lyxen att ha ett annat klokt, varmhjärtat engelskt pastorspar i grannbostaden efter Hugh och Julie, nämligen Peter och Emma som introducerade oss till ett billigt och gott matställe de hittat.
De satte guldkant på vår tillvaro med sin närvaro här under sina veckor.
En kväll följde vi med vår extrapappa Laurien på middag med Anneli Enochson som besökte Kigali med några parlamentariker.
Det var verkligen givande att prata med henne, hon kan onekligen konsten att lyssna på en människa som talar. Inspirerande.
Tack älskade Marianne för den underbara chokladen och det jättefina kortet vi fick via Anneli! Det värmde både hjärtan och magar.
Vi har båda varit lite sjuka. Jag har ju en löjligt ömtålig mage numera så det kan ganska lätt bli roligt, men tack mamma för pillren och vitaminerna,med Annas hjälp kommer jag ihåg att ta dom.
Anna fick en brännskada som vi försökte behandla med en usel kräm vi köpte, men denna förlängde enbart läkningsprocessen, så till slut blev det mest koksalt och linsvätska och nån kräm. Nu verkar Anna kunna gå ganska snabbt så det läker som det ska nu tror jag, haha.
Vi tog en buss till Butare efter Umugandan (samhällstjänst för alla medborgare) förra lördagen för att hälsa på Grace och se hur hon bor på universitet.
Det var ett mysigt rum - 5 tjejer som delar på ett rum med 2 sängar.
Annorlunda omständigheter än vad vi är vana vid, men vilka härliga vänner hon har där! Det måste vara en ren fröjd att bo så när man kommer bra överens.
Förra söndagen skulle vi hälsa på i vår vän Tharcissias kyrka, Restaration Church - och hamnade av misstag i fel kyrka vilket blev hemskt pinsamt. Men med hjälp av goda kristna bröder och systrar hittade vi rätt till slut, och fick delta i en väldigt bra gudstjänst, som var väldigt olik ADEPR:s som vi oftast besöker.
Det är en mäktig känsla att höra "O Store Gud" sjungas på kinyarwanda.
Idag skulle vi besöka kyrkan där "han som gav Annas franska Bibel till sig själv" är medlem.
Hans instruktioner var inte onödigt detaljerade : "Ta bussen till Rwandex och sedan en MOTO till Rubango".
Okej, fram till Rwandex gick det bra. När vi sedan skulle hitta MOTOtaxis till oss, fick vi tag på två små skruttmoppar som dessutom tog överpris, och när vi då började åka, visade det sig att vägen till kyrkan var helt omöjlig på grund av det tunga regnet (det är regnperiod och ibland regnar det så mycket att vi är rädda att taket ska rasa in. Det droppar dock och det luktar så mycket mögel att Annas ögon svullnar och jag får andningsproblem,men så länge man kommer ihåg att tömma skålen ibland så är det ingen fara). Alltså är inte slirande och hoppande MOTOs i lera det som känns säkrast.
Anna är i för sig alltid stencool vilket jag sällan är.
Men plötsligt kom vi fram till en passage i vägen som var helt vattenfylld. Där stod vi ett tag med MOTOkillarna och försökte förstå vad de ville att vi skulle göra.
De menade att vi skulle hoppa av, klättra över den blöta, leriga stenhögen vid sidan om vägen och de skulle hasa sig genom vattenmassorna.
Anna behöll den stora gröna hjälmen på och såg ut som Skurt. Rwandeserna hade väldigt roligt åt de två flämtande vitingarna på stenröset och vi fick snabbt publik.
Problemet är att våra ovana ögon inte kan avgöra var man kan gå utan att sjunka ner i gyttjan, så vi fastnade ganska hårt i leran när vi väl hoppade ner på marken.
Anna hoppade så bestämt att hon sjönk djupt ner, och där fastnade hennes sko.
Så där stod hon mitt ute i ingenstans, vid en stor stenhög, med en söt grön hjälm, en sko och leriga ben med rwandeser runt sig.
Jag och min MOTOkille hade hemskt roligt när Annas MOTOkille rusade till Annas undsättning för att gräva fram hennes sko.
När vi väl kom fram till kyrkan köpte MOTOchaufförerna vatten av en liten pojke, och tvättade sedan hennes fötter.
Det kallas bra service och tjänande anda in i det sista.
Vi gjorde vårt bästa att vara med på missionsgudstjänsten i Smyrna häromveckan, men Internet samarbetar väldigt sällan och detta var inte en av de få gångerna det fungerade, men vi var glada i bara tanken att ni tänkte på oss.
Vi kanske kan ta det live istället om något tillfälle skulle dyka upp, och så får ni stänga av strömmen när det börjar skava i öronen. :)
Vi börjar trappa ner på allting nu och det märks att vi är i avslutningsfasen. Vi har precis rättat klart våra engelskagruppers slutprov, endast en lektion på musikskolan återstår eftersom veckan som kommer nu blir den sista arbetsveckan.
Efter det ska vi resa runt i landet och gråta och säga farväl.
Det är så mycket vi trots allt inte hunnit med eller kunnat ro iland, men frågan är om man någonsin kommer ifrån den känslan.
Men vi har tveklöst fått uppleva något otroligt i och med denna resa.
För att fira Valborg bakade vi mjuk pepparkaka som blev helt enkelt urläcker och som vi har försökt pressa ner ikväll med litervis med jordgubbar eftersom vi har en jordgubbsförsäljare som ser oss som stammisar.
Så när vi precis blivit mer vana vid det liv vi lever här blir det dags för nästa kulturchock, att komma hem igen.
Men vi saknar er förstås och längtar efter att se er.
Jag tror inte att vi har blivit alltför tokiga, inte Anna i allafall, hon är väldigt klok, rolig och genomhärlig.
Guds ledning och frid! Vi älskar er jättemycket. Tack för att ni kommer ihåg oss, det betyder så mycket för oss.
Herren välsigne er! Många kramar, Anna och Sanna (genom Sanna)
Tiden rinner oss ur händerna och jag som alltid brukar räkna ner i förväg (helt otroligt vad lik jag är morfar trots allt. (Ca: När man kliver in genom dörren hos mormor och morfar: "Vad tråkigt att ni ska åka hem så snart..." )vilket Anna kan bli smått stressad av.
Men jag vill ändå hävda att det är någon form av mental förberedelse inför hemresan, för nu när vi har 3 veckor kvar går både hjärtan och hjärnor på högvarv.
Minnesveckan för folkmordet var overklig. En kuslig och obehagligt stilla atmosfär låg över hela landet och befolkningen sörjde öppet - dock fick vi information från flera håll att Gud faktiskt märkbart håller på att förvandla situationen, för att åren innan har minnesveckan varit hemskt mycket värre än i år.
Så era böner förändrar människors verklighet! Men kom gärna ihåg att fortsätta kämpa i bön för landet Rwanda och människorna här, att de ska få leva i fred och riktig frid.
Det finns vissa speciella tillfällen då man känner sig pinsamt svensk. Ett sådant scenario är alla dessa spontanbesök som vi har skrivit lite om.
Vår underbara Grace skulle komma på ett kort besök - förstod vi det som - på förmiddagen.
Vi satt och fikade och pratade, och såg samtidigt på ett bildspel som en genomhärlig vän hade gjort av vårt gemensamma nyårsfirande.
Detta bildspel är jättebra, men väldigt, väldigt verklighetstroget och något oreducerat, för bara resan till platsen där vi åt middag filmades i 30 minuter, och de riktigt bra vyerna kommer upprepade gånger. (Han har även lagt tillhärliga klipp på krokodiler som jagar antiloper, men de såg vi alltså inte genom fönstret.)
Sedan har vi ett långt klipp på en flodhäststaty, (som bakgrundsmusik hade han kopierat musik från Annas mp3spelare - som för det mesta är ute på vift hos någon rwandes - bland annat härliga Carolahits som dom försöker lära sig), och sedan ett annat som varar 1 timme när vi står ute vid sjön, fortsättningsvis sekvenser från när vi äter.
Det är fantastiskt jobb han lagt på detta, men efter att ha sett den 1 gång så vet man verkligen vad som har hänt.
Under Graces besök hände följande : -11.30. Grace kommer. Vi ser på bildspelet (som jag och Anna alltså redan sett). -13.00. oväntat besök! Graces 2 systrar kommer oanmälda. Bildspelet körs igång för andra gången denna dag. -14.30. Vi börjar se på en Nigeriansk, brutal och väldigt dålig, ologisk och långtråkig version på Askungen. Den var riktigt skräckinjagande.
16.00 kommer Graces kusin från Cyangugu.- 16.30 börjar Bildspelet för 3:e gången. Graces kompis bror kommer och vill hälsa. - 16.45. Alla går plötsligt in på vår toalett och stannar där i 30 minuter medan jag och Anna sitter i köket och väntar. Vi vet fortfarande inte vad dom gjorde men det luktade tvål Intensivt hos oss den kvällen.
Vid sådana tillfällen känner man ofta att, "japp, jag är väldigt svensk."
(Till och med om man är finsk.)
Nästa besök Grace gjorde, ett par dagar senare, var det återigen Bildspelet som visades.
De har definitivt en förkärlek för DVD:er.
Med några andra gäster diskuterade vi musik,och jag ställde frågan till en av dem som uppenbarligen uppskattade klassisk musik, : "Do you know about opera?"
Hans första reaktion var stora ögon, och frågade: "Winfrey?"
Det kan ha varit något bland det roligaste jag hört, för det kändes som att det var ännu mer osannolikt att han skulle känna till Oprah Winfrey än musikgenren opera.
Till påskens Gula färg till ära bakade vi lussekatter utan socker och med mandelmassa istället för russin.
Du som rynkar på näsan kan genast skriva ner detta lussebrödsrecept, och VIPS har du något jättegott som vi tänker ta patent på.
Vi besöker kyrkor och familjer så ofta vi hinner, och tyvärr är det många man måste tacka nej till.
Afrikaner är varma och kärleksfulla och snabba på att öppna sitt hem för gäster, men ibland blir det lite väl lite verkstad, och nu när vi är inne på slutspurten ska vi plötsligt klämma in allt samtidigt, vilket inte heller lyckas.
Vårt fina, strukturerade schema hittade jag på golvet bland allt damm och spindelnät.
Vi har apropå det fångat en monsterspindel. Den ligger under ett av våra glas på golvet, och ingen av oss vågar se efter om den lever.
Grace sov över hos oss innan hon skulle tillbaka till universitetet i Butare - och blev arresterad av civila poliser innan bussens avgång på grund av att hon inte hade sitt ID med sig när hon hade lämnat ifrån sig sin väska för att inhandla något.
Grace behövde inte hållas länge som tur var då en vän kunde komma över med hennes ID-kort.
Det är väldigt noga att man har med sig sitt pass numera så att polisen kan se vilka som inte är rwandeser alternativt är olagligt i landet, men vi glömmer alltid dem. Vi har dock aldrig blivit tillsagda att visa upp dem som tur är.
Men det är sällan man tar oss för falska rwandeser.
Vi hade även lyxen att ha ett annat klokt, varmhjärtat engelskt pastorspar i grannbostaden efter Hugh och Julie, nämligen Peter och Emma som introducerade oss till ett billigt och gott matställe de hittat.
De satte guldkant på vår tillvaro med sin närvaro här under sina veckor.
En kväll följde vi med vår extrapappa Laurien på middag med Anneli Enochson som besökte Kigali med några parlamentariker.
Det var verkligen givande att prata med henne, hon kan onekligen konsten att lyssna på en människa som talar. Inspirerande.
Tack älskade Marianne för den underbara chokladen och det jättefina kortet vi fick via Anneli! Det värmde både hjärtan och magar.
Vi har båda varit lite sjuka. Jag har ju en löjligt ömtålig mage numera så det kan ganska lätt bli roligt, men tack mamma för pillren och vitaminerna,med Annas hjälp kommer jag ihåg att ta dom.
Anna fick en brännskada som vi försökte behandla med en usel kräm vi köpte, men denna förlängde enbart läkningsprocessen, så till slut blev det mest koksalt och linsvätska och nån kräm. Nu verkar Anna kunna gå ganska snabbt så det läker som det ska nu tror jag, haha.
Vi tog en buss till Butare efter Umugandan (samhällstjänst för alla medborgare) förra lördagen för att hälsa på Grace och se hur hon bor på universitet.
Det var ett mysigt rum - 5 tjejer som delar på ett rum med 2 sängar.
Annorlunda omständigheter än vad vi är vana vid, men vilka härliga vänner hon har där! Det måste vara en ren fröjd att bo så när man kommer bra överens.
Förra söndagen skulle vi hälsa på i vår vän Tharcissias kyrka, Restaration Church - och hamnade av misstag i fel kyrka vilket blev hemskt pinsamt. Men med hjälp av goda kristna bröder och systrar hittade vi rätt till slut, och fick delta i en väldigt bra gudstjänst, som var väldigt olik ADEPR:s som vi oftast besöker.
Det är en mäktig känsla att höra "O Store Gud" sjungas på kinyarwanda.
Idag skulle vi besöka kyrkan där "han som gav Annas franska Bibel till sig själv" är medlem.
Hans instruktioner var inte onödigt detaljerade : "Ta bussen till Rwandex och sedan en MOTO till Rubango".
Okej, fram till Rwandex gick det bra. När vi sedan skulle hitta MOTOtaxis till oss, fick vi tag på två små skruttmoppar som dessutom tog överpris, och när vi då började åka, visade det sig att vägen till kyrkan var helt omöjlig på grund av det tunga regnet (det är regnperiod och ibland regnar det så mycket att vi är rädda att taket ska rasa in. Det droppar dock och det luktar så mycket mögel att Annas ögon svullnar och jag får andningsproblem,men så länge man kommer ihåg att tömma skålen ibland så är det ingen fara). Alltså är inte slirande och hoppande MOTOs i lera det som känns säkrast.
Anna är i för sig alltid stencool vilket jag sällan är.
Men plötsligt kom vi fram till en passage i vägen som var helt vattenfylld. Där stod vi ett tag med MOTOkillarna och försökte förstå vad de ville att vi skulle göra.
De menade att vi skulle hoppa av, klättra över den blöta, leriga stenhögen vid sidan om vägen och de skulle hasa sig genom vattenmassorna.
Anna behöll den stora gröna hjälmen på och såg ut som Skurt. Rwandeserna hade väldigt roligt åt de två flämtande vitingarna på stenröset och vi fick snabbt publik.
Problemet är att våra ovana ögon inte kan avgöra var man kan gå utan att sjunka ner i gyttjan, så vi fastnade ganska hårt i leran när vi väl hoppade ner på marken.
Anna hoppade så bestämt att hon sjönk djupt ner, och där fastnade hennes sko.
Så där stod hon mitt ute i ingenstans, vid en stor stenhög, med en söt grön hjälm, en sko och leriga ben med rwandeser runt sig.
Jag och min MOTOkille hade hemskt roligt när Annas MOTOkille rusade till Annas undsättning för att gräva fram hennes sko.
När vi väl kom fram till kyrkan köpte MOTOchaufförerna vatten av en liten pojke, och tvättade sedan hennes fötter.
Det kallas bra service och tjänande anda in i det sista.
Vi gjorde vårt bästa att vara med på missionsgudstjänsten i Smyrna häromveckan, men Internet samarbetar väldigt sällan och detta var inte en av de få gångerna det fungerade, men vi var glada i bara tanken att ni tänkte på oss.
Vi kanske kan ta det live istället om något tillfälle skulle dyka upp, och så får ni stänga av strömmen när det börjar skava i öronen. :)
Vi börjar trappa ner på allting nu och det märks att vi är i avslutningsfasen. Vi har precis rättat klart våra engelskagruppers slutprov, endast en lektion på musikskolan återstår eftersom veckan som kommer nu blir den sista arbetsveckan.
Efter det ska vi resa runt i landet och gråta och säga farväl.
Det är så mycket vi trots allt inte hunnit med eller kunnat ro iland, men frågan är om man någonsin kommer ifrån den känslan.
Men vi har tveklöst fått uppleva något otroligt i och med denna resa.
För att fira Valborg bakade vi mjuk pepparkaka som blev helt enkelt urläcker och som vi har försökt pressa ner ikväll med litervis med jordgubbar eftersom vi har en jordgubbsförsäljare som ser oss som stammisar.
Så när vi precis blivit mer vana vid det liv vi lever här blir det dags för nästa kulturchock, att komma hem igen.
Men vi saknar er förstås och längtar efter att se er.
Jag tror inte att vi har blivit alltför tokiga, inte Anna i allafall, hon är väldigt klok, rolig och genomhärlig.
Guds ledning och frid! Vi älskar er jättemycket. Tack för att ni kommer ihåg oss, det betyder så mycket för oss.
Herren välsigne er! Många kramar, Anna och Sanna (genom Sanna)
fredagen den 30:e april 2010
Här börjar rivningen av ADEPR:s kontor och musikstudion. Många bankandes morgonar blev det, hehe!
Här har ni en talade bild av vår frys, man vågar inte ha så mycket i frysen eftersom att man aldrig vet när man har ström eller inte=) Men Annas glass kan man alltid göra undantag med;) Den röda saken är en frysklamp som har kommit till väl användning då vi har bränt oss på plåtar och ugnen.
Har man inte mycket att göra så kan man ju alltid underhålla sig själv med nya ansiktsuttryck, Sanna tycks ha roligt! Fast det är ju lite svårt att komma fram till, det kan ju annars bara lukta illa.
Anna står och beundrar våra lyckade kanelbullar, och "miraklet" Blue Band andvänds flitigt i bull-bak! Haha, tänk bara om afrikanerna bara visste vad Blue Band gör med kroppen!
Här sitter vår älskade broder Forstain, eller Faustin som vi nu har fått veta att han stavas, med gitarren fullt upptagen av dagens gitarrlektion och glada Sanna är alltid lika uppmuntrande!
Här har ni en talade bild av vår frys, man vågar inte ha så mycket i frysen eftersom att man aldrig vet när man har ström eller inte=) Men Annas glass kan man alltid göra undantag med;) Den röda saken är en frysklamp som har kommit till väl användning då vi har bränt oss på plåtar och ugnen.
Har man inte mycket att göra så kan man ju alltid underhålla sig själv med nya ansiktsuttryck, Sanna tycks ha roligt! Fast det är ju lite svårt att komma fram till, det kan ju annars bara lukta illa.
Anna står och beundrar våra lyckade kanelbullar, och "miraklet" Blue Band andvänds flitigt i bull-bak! Haha, tänk bara om afrikanerna bara visste vad Blue Band gör med kroppen!
Här sitter vår älskade broder Forstain, eller Faustin som vi nu har fått veta att han stavas, med gitarren fullt upptagen av dagens gitarrlektion och glada Sanna är alltid lika uppmuntrande!
tisdagen den 6:e april 2010
The Lion King for everyone!
Nu var det allt ett tag sen vi skrev på bloggen! Man skulle ju kunna tro att eftersom vi löst internet-frågan något sådär så borde vi ha varit bättre på att uppdatera, men oj vad det har hänt grejer - som vanligt - men nu har det hänt ovanligt mycket vanliga grejer! Jag kan ju passa på att erkänna att det slog mig faktiskt att jag borde bloggat redan för 4 veckor sen, men se hur bra det gick med det. Nu ska jag i alla fall försöka mig på ett tappert försök i att förklara alla tokigheter för er och jag ska försöka undvika tråk-faktorn som så lätt kan komma krypandes för läsaren när det är mil-lång blogginlägg. Visst börjar jag bra - jättelångt intro;)
Regnperioden märker vi av allt mer och mer nu, vi har sen ett par veckor tillbaka investerat i ett nytt och stort paraply. Vi hittade det i Nakumatt (europeiska affären), ett stort och fint gult paraply - men den gula färgen fick snabbt blåa kompis-fläckar och det var till och med redan innan vi han lämna affären. Då vi hade gått runt lite i affären och letat efter PostIt lappar så stod det en stor kundvagn i vår väg med massa skräp i osv, de vi då inte viste att den fina blå färgen som så charmigt täckte skräpet egentligen inte skulle vara där och definitivt inte var torrt. Så när vi flytta vagnen nån halvmeter så hade vi båda fina smurfhänder, det var alltså en läcka i bläckpatronerna! Så den färgen som vi hade på våra händer spred sig snabbt till det mest och även då paraplyet - men Sanna har lovat att måla söta figurer kring fläkarna så att man nästan kan tro att det är meningen att det ska se ut som det gör.
Om ni kommer ihåg Sannas förra blogginlägg så berättade hon kort om en uppvaktande egyptier som bjöd oss till Egypten, då fick vi hans nummer nedskrivet och vi lovade att skicka ett sms till hans nummer så han även skulle få vårat. Grejen är den att vi tycket att han var trevlig men en aningen sliskig så vi drog oss lite för att höra av oss. För att även tillägga så var vi delade inför hur vi skulle göra för att något sa oss att Mahmoud, som har heter, är en man som man kan stöta på lite här och var och det blir det ju mycket pinsamt om vi inte hört av oss - och mycket riktigt så träffade vi han inne på restaurang/caféet Bourbon när vi skulle äta och fick ett pekfinger då han sa att vi inte hade hört av oss. Som ni nog förstår hörde vi av oss så fort vi kom hem och inte så långt därefter bjöd han hem oss på te, men vi kan ju inte påstå att vi kände oss allt för bekväma i att åka hem till honom så vi föreslog att träffas på Simbas café. Fikat med Mahmoud blev en kort men mycket intressant stund då han stolt prata mycket gott och sitt hemland, sin religion Islam och om sin kultur. Han hade även en del teorier om situationen över världen vad det gäller "naturkatastrofer" och USA:s finger i spelet vad det gäller Haiti - enligt vad hans goda vän som är amerikanare har sagt till han. Och tro mig att misstaget i att något sådär ifrågasätta teorin är inget man gör om, inte direkt med Mahmoud i alla fall. För att med tre ord beskriva vår fika så säger jag: lustigt, läskigt och spännande!
Fram tills den efterlängtade resan till Mashesha och Tanzania så rullade musik- och engelska undervisningen på som vanligt. Jag har även fått påökning bland mina gitarrelever och lustigt nog så är en av mina elever ingen annan en Chelse - om ni kommer ihåg killen vi umgicks en del med i början. Tänk att man ibland får återse personer i de minst väntade situationer!
Den 8/3 åkte vi till den svenska missionären som arbetar i Mashesha, efter den 7 timmars långa bussresan så hämtade Siv upp oss i Kamembe och sen fortsatte resan tills vi kom till en by som ligger nere i dalen mellan alla kullar en bit utanför Kamembe. Då vi satt och pratade under bilresan fick vi frågan av Siv om vi någonsin har varit med om en förlossning, vilket vi inte hade, och hon frågade då om vi skulle vilja eftersom att det finns ett hälsocenter där med BB som Siv länge har varit del av. Med förtjust blandad skräck tacka vi ja till erbjudandet. Väl framme i Mashesha fick ett varmt mottagande av Sivs två husor Marianne och Jafet. De är få människor som har ett så stort och varmt leende som Marianne alltså! Hon nästan sprang oss tillmötes och kramade om oss ordentligt! De bjöd oss på en härlig grönsakssoppa med hembakat bröd till och efter maten fick vi en runt tur på hälsocentrat och allt som låg runt där Siv borde. Det var verkligen en otroligt vacker plats som fotografier inte kan på ett rättvist sätt kan förmedla dess skönhet. Trötta som vi var efter resan så hoppade vi i säng.
Morgonen därefter när vi vaknade vid 6 så berättade Sanna om sin aktiva natt då hennes myggnät hade haft håll som i sin tur ledde till många ovälkomnade gäster i form av myggor. Den morgonpigga Siv går upp vid 4 så vi hade sagt att 6.30 var då en lämplig tid för frukost, att gå upp tidigt på morgonen är verkligen ett bra trevligt sätt at få ut så mycket som möjligt av landets soltimmar.
Varje dag i Mashesha var definitivt ett äventyr med många av livets olika kryddor. Dag nummer två fick vi besöka primär – och sekundärskolan som de har startat där och efter en rundtur till varje klassrum blev vi tillsagda att det var dags för vår engelska lektion, vi hade blivit tillfrågade om vi kunde tänka oss att hålla i en lektion, som snabbt blev till två lektioner för att de sa att det fanns två klasser som ville ha undervisning och eftersom att vi var två så var ju de en smidig lösning tyckte dom. Så vi fick improvisera fram lektioner som var en spännande utmaning eftersom att vi inte hade planerat så mycket till lektion mer än för små barn och de vi nu skulle undervisa var tonåringar. Lektionerna gick bra och vi hade båda två mycket roligt och efter lektionen fick de ställa de frågor de hade och tro mig när jag säger att många lustiga frågor blev ställda. Sen samlades alla barn ute på gården och lärare såsom elever ställde till med en riktig fest full av sång och dans, jag och Sanna blev ännu en gång varmt välkomnade med en varsin present dessutom- två jättefina handgjorda korgar! Efter festen blev vi inbjudna till ett rum med alla lärare där vi fick dela ord av tacksamhet och de bjöd på läsk x 2! Efter att härliga Sanna delat några uppmuntrande ord till lärarna så råkade hon i sin entusiasm att välta ut sin läsk på mig och på golvet, men det finns verkligen få människor som är så bra på att hantera såna situationer och alla brast ut i skratt!
Dagen passar fort och vi hade även hunnit att besöka kyrkan där de hade ett möte på kvällen, Jafet och Marianne hade även lagat jätte god mat i form av kött i sås med kokt potatis.
En annan dag då vi satt och fikade kaffe och hembakade underverk så kom en från personalen på BB springandes och sa att det nu var dags för en förlossning så vi sprang snabbt efter och kom fram till förlossningssalen där det låg en kvinna som nu skulle föda sitt andra barn. Det var verkligen en speciell syn då vi först hade fått se hur hennes mage verkligen rörde på sig och inte alls lång därefter så hade ett skrikande underverk kommit till världen.
Steget från fika till förlossningssalen och sen till en möbelverkstad, som låg intill hälsocentrat, var kanske inte det ultimata så det var sen skönt att komma hem och få lägga sig på sängen och faktiskt få smälta allt. Det var verkligen en fantastisk syn att få se ett barn komma till världen, tänk hur fantastiskt Gud har skapat allt och hur liten man egentligen är som människa i Guds hand. Det är häpnadsväckande att vi alla en gång har varit så liten och skrikande, att vi alla är en skapelse som Gud har en specifik plan för.
Siv är en mycket älskad kvinna i Mashesha och det går bara inte att inte se hur mycket trygghet och förmedlar genom sitt arbete och den tid hon har spenderat bland byborna. Varje morgon kommer det människor som kommer för att bara sätta sig ner och bara prata men det kommer även dom som söker efter tröst och stöd. Det kom bland annat en gammal man vars dotter hade gått bort i AIDS och då lämnat en bebis efter sig som nu var mycket undernärd och kämpade för livet, hans yngsta dotter som säkert kan ha varit kring 8-9 års åldern med sig som satt och matade sin systerdotter med rispudding och mjölk som Siv ställde fram.
Vi fick även under dagarna träffa många av de barn som trots många svåra omständigheter har rest sig och med Guds hjälp och Sivs kärlek fått ett hopp om framtiden. Vi fick vara med om en invigning av ett av de hus som Siv har sett till att det har blivit byggda med insamlade pengar till barn som nu har blivit vuxna.
På fredagen åkte vi hem och var framme i Kigali vid fyra-tiden och blev då tillsagda att flytta till lägenheten som ligger i byggnaden bredvid fast på bottenplan. Vi skulle egentligen ha flyttat ditt den 10/3 men eftersom att vi var i Mashesha så sköt de lite på flytten, men inte viste vi att samma sekund som vi steg in på området – svettiga och trötta – så skulle vi sätta igång med att packa i ultraspeed och sen flytta ner alla våra saker + de som vi bedömde var värt att spara från de tidigare missionärerna. Sanna hade under buss resan suttit och dagdrömt om att få duscha när hon kom fram, men det ändrades snabbt då vi skulle skynda oss med flytten. När vi äntligen hade packat ner allt fick vi veta att vi ändå inte kunde flytta just på för att mannen som hade nyckeln till den andra bostaden inte var där, så då fick vi bara sätta oss ner och vänta. Sen gick själva flytten bra, dock mycket tungt och vi önskade att de rara pastorerna som vi passerade ett antal gånger med tunga lass skulle ha erbjudit sig att hjälpa till men de var för upptagna med att prata om alla planer för våran bostad – kanske har med de tydliga könsrollerna att kvinnan ska ta det tunga lasset? Hehe, det låter verkligen som om jag är superbitter, men det är jag inte däremot har vi fått en annan syn på folk som flyttar. Sen måste jag givetvis berätta om vår underbara granne Peter som bodde inne hos Pastor Hugh och Juliet, då han såg hur vi kämpa erbjöd han sig snabbt att hjälpa till och bad även om förlåt för att han inte hade sätt det innan.
På tisdags morgon bar det av till Tanzania med 06.00 bussen. Pappa Laurien hade hjälpt oss att få tag på biljetter, vi hade först tänkt att åka med ett bussbolag som heter Taqwa men fick bara någon dag veta att deras buss hade åkt till ett annat land så den bussen vi hade tänkt att åka med fanns inte längre. Laurien, mannen med guldhjärta, lyckades att ta reda på information om ett annat resesätt där vi då skulle behöva byta buss fyra gånger – men hellre det än att inte kunna åka dit alls. Första bussresan gick bra och även passkontrollen gick bra, det blev lite svettigt då vi först hade sagt till mannen vid kontrollen att vi var praktikanter och hade varit i Rwanda i 6 månader då han tittade i våra pass och såg att stämpeln var från julas – oooops, pinsamt! Men han släppte genom oss och vi köpte biljetter till en buss som skulle ta oss till Kahama, den bussen var rena rama lyx bussen! De hade fina säten OCH som grädde på moset – DVD! Filmerna de visade var typiska tanzianska komedifilmer, vilket var helt okej underhållande till de sen satte på värsta triangeldramat! Men men, har man någon gång tittat på Våra Bästa År så kanske man kan förstå ribban till ”värsta triangeldramat”!
Väl framme i Kahama vid 3tiden så fick vi veta ett det inte fanns någon buss till Dar es Salaam som vi hade blivit tillsagda. Vi gick runt en del och hörde oss för men de sa att det inte fanns någon, men sen kom det ett par som faktiskt sa att det fanns! Wow, va skönt! – tänkte vi. Men efter att vi hade följt med man efter man in på deras busskontor så kom sanningen fram att det inte fanns någon ändå. När vi hade tappat hoppet om bussen till Dar es Salaam den dagen så kom det en man springandes ikapp oss och sa att han faktiskt hade en buss, lite skeptiskt frågade vi han om det verkligen stämde men han stod allt på sig och jag bestämde då för att faktiskt utforska läget. Han börjar prata om att det finns en buss som kommer gå klockan 5. Vilket vi tyckte passade jätte bra men ville bara vara säkra på att de faktiskt var så, så jag frågade om det stämde och han sa prompt att det var så men när jag frågade ”Are you lying?” svarade han ”Yaaaah..” och så var det hoppet ute igen. Vi gick tillbaka till det bussbolaget som hade varit ärligast från början och beställde biljetter till bussen den följande morgonen och han visade oss även ett vandrarhem där vi kunde spendera natten. Efter att vi hade fått vårt rum och ställt av oss vår packning begav vi oss ut på äventyr för att se staden och för att hitta någonstans där vi kunde äta. Vi hitta en billig restaurang med god och billig mat och efter en stund på stan hittade vi ett par flipp-flopp till Sanna som var som gjorda för henne. Kunde inte vart bättre i värmen, och de var Sanna-söta med en blomma på! Trötta som vi var så gick vi sen hem men hade svårt att somna så i mörkret, för att det fanns ingen el, så fika vi lite och försökte sen att sätta upp våra myggnät men de blev för tok på varmt, så vi sprayade rummet och bad att Gud skulle bevara oss från Malaria-myggor. Det var en av de tuffaste nätterna på länge, de lakanen som fanns i sängen fanns det saker på som vi inte vill veta vad och det var otroligt varmt och klibbigt, men vid 5.30 tog vi oss upp och kom till bussen som sen 18 timmar senare stannade i Dar es Salaam. För att inte utelämna den härliga informationen om att under resan fick vi punktering, mycket säkert på grund av de fartbullor som finns på de tanzanska vägarna, men som vi betvivlar att chauffören har förstått vad de innebär. Så för att istället bromsa in och glida över, som en svenska normalt hade gjort, så gasar det på flyger över vilket sen leder till en mäktig duns och detta återkom runt var 5 minut. Intressant!
Väl framme sen kom vår underbara PMU-syster Linnéa och möte upp oss en taxi chaufför sen bar det av till FPCT – Center där vi skulle bo de närmaste nätterna. Om man jämför Rwanda med Tanzania så är det verkligen två helt olika Afrika, det är klart att man kunde se likheter men i det mesta var det olika. Det är fascinerande att se att det kan skilja så mycket bara ett par timmar bort med buss egentligen. Vi levde verkligen ett semesterliv i Tanzania och hade en efterlängtad tid med Linnéa men även med Jona och Samuel som också är utskickade av PMU, och som en extra bonus träffade vi också andra som var utskickade av andra organisationer. Det var en del nya ansikten men även goda vänner från Sverige och även vänners vänner. Så det var ett ganska stort gäng från Sverige som träffades och vi alla sov på FPCT – Center. Våra dagar fylldes av god mat och ännu härligare sällskap, vi gick runt en del på Dar es Salaams gator och en dag tog Linnéa med mig, Sanna och Jona hem till sig där hon egentligen bodde och där bjöds det på en festmåltid utan dess like. Tidigare har min upplevelse av rätten ugali inte varit så positiv men oj vilken måltid! I Tanzania har de en del kokosmjölk och jordnötter i så det blir en annan touch på det hela – mycket gott! Vi hade annars en trygg Linnéa i ledningen på våra äventyr, som för att tillägga är en baddare på Swahili och helt underbar! Det är alltid något speciellt när man träffar sin PMU-familj och en trygghet på många sätt – tack för att ni finns. Efter ett par härliga dagar i storstan så begav Sanna, Jona och jag oss till Zanzibar som ligger ca 2,5 tim med båt ifrån Dar es Salaam. Där spenderade vi 2 nätter innan vi åkte tillbaka för att sen övernatta en natt innan bussresan tillbaka till Rwanda. Det var riktigt kul att få umgås med Jona lite extra, han har varit praktikant i Etiopien och nu var på hemresa till Sverige men valde att uppleva Tanzania och Zanzibar innan. Första dagen åkte vi på spicetour, då fick vi en runt guidning bland alla kryddor – bla kanel, vanilj, saffran och i slutet av turen klättra en man upp i palmen och hämta ner kokosnötter som han sen bjöd på. Det var en riktigt mysig tur och många aha-upplevelser. Vi fick två små skott till ett kanel träd, så vi får se om vi kan hålla dom vid liv. Tänk att ha ett kanelträd i Trädgår’n! Efter spicetour gick vi en sväng i Stonetown och kolla småaffärer och tog sen en god bit mat. Stället där vi hade checkat in för att sova en natt hade en härlig takvåning där man kunde sitta och ha tillgång till gratis Internet och sen bjöd de på mat – sån lyx! Dag 2 sen åkte vi till en ställe som heter Paje, en riktig oas med vita stränder, klart vatten och underbart sällskap. Vi bada och sola en massa, eftersom att ADEPR här i Rwanda har vissa klädregler så hade jag och Sanna en så kallad ADEPR-bränna som vi skrattade gott åt, men nackdelen var att de ställen på kroppen som inte utsatts för sol på ett tag nu läggare brändes – t ex rygg, knän och lår. Så brända blev vi, men visst är hela solningskonceptet en västvärlds lyx? Marcus och Gitten, som är vår PMU-broder Samuels vänner från Sverige, kom till Paje på eftermiddagen så på kvällen gick vi alla ut och åt på kvällen och avslutade dagen med en härlig promenad på stranden i månskenet.
Sen efter frukosten dagen efter åkte jag och Sanna tillbaka till Stonetown för att ta färjan tillbaka till Dar es Salaam, men innan vi gick på färjan tog jag ett äventyr själv på stan i jakt efter kryddor medan Sanna satt och vila och passa vår packning. På vägen i mitt äventyr bland de små gatorna träffade jag en kille som jag prata lite kort med och berätta att jag leta efter kryddor, då sa han att han ville ta mig till deras lokala marknad för just kryddor. Läskigt, men visst borde man lita på någon tills mottsatsen har bevisats. För att citera Juliet som var vår granne i Kigali ”Trust them til you can’t trust them nomore”. Alltså så följde jag med den här killen som säkert var 25 år i Stonetowns smågator. Med en plan B i försvar i fall något skulle hända och bedjandes höll jag ett samtal medan han visade mig vägen. Tack gode Gud, till marknaden kom vi och jag fick köpt en påse med massa kryddor till ett vettigt pris! Och sen visade han mig även en genväg till platsen där Sanna satt – så fram och tillbaka kom jag + inhandlat kryddor och fullt levande och oskadd. På färjeresan visades det en film med doldakameran klipp – så kul! När vi sen steg av i Dar es Salaam så gick vi först till boendet vi redan hade betalt och bokat och lämna av oss packningen för att sen bege oss ut på stan efter en supermarket där vi kunde köpa matsäck till bussresan hem och för att hitta några presenter till våra vänner tillbaka i Kigali. Efter ett par timmar på stan så gick vi tillbaka till boendet och åt där en god middag innan vi gick upp till vårt rum med AC – såå gott!
Klockan 5 på följande morgon gick vi upp och blev upphämtade av en kille som skulle köra oss till vår buss, som vi redan hade köpt biljetter till, och skulle avgå 6. På grund av ett litet missförstånd så trodde killen som körde att incheckningen var klockan 6 och inte avgångstiden så när vi förtydligade det hela fick han genast bråttom och gasade på. Framme 10 i 6 springer vi ut från bilen i jakt efter bussen vi ska åka med – och den här busstationen är ett sjuuukt stort ställe med hur många bussar som helst – så där sprang vi med vår packning men kunde inte hittar vår buss. Den snälla mannen som körde oss hjälpte oss att leta och han sprang i täten med mig och Sanna kort bakom sig. Efter säker 20 minuters springande så beger vi oss tillbaka till Taqwa, bussbolaget där vi hade köpt biljetter, och prata med dom och de sa först att bussen stod någon annanstans så vi sprang dit, men ingen buss så vi sprang tillbaka till kontoret och fick då veta att det inte fanns någon buss – VA! Himmel!, som Sanna skulle säga, vi hade nu lagt pengar på en buss som skulle ta oss tillbaka till Kigali, men som inte fanns. Efter många om och men så fick vi sittplatser på en rishög, dvs fallfärdig buss, som skulle åka till Kahama och det var ju bättre än ingenting. På den här bussen fanns det hönor, brödpåsar i mängder, bebisar, hoptryckta afrikaner och vi. Det var en aningen fartgalning som körde så de fartbulor som finns på vägarna blev nu fruktansvärda dunsar då barnen skrek och folk slog sig hejvilt var 5 minut. Kan du tänka dig hur trött man är efter 18 timmars resa med dunsar utan dess like? Inte nog med det så läckte bussen in, så varje gång regnet som så blev det en ofrivillig dusch, hehe! Väl framme i Kahama, klockan 22 på kvällen, så visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Tack o lov hade vi lärt känna en man på bussen som tillhörde ADEPR och som satt i samma i som oss så att säga och med hans hjälp löste det sig att vi fick sova i en parkerad buss i ett par timmar och för att sen på morgonen kunna fortsätta till Kigali med den bussen. Den fortsatta resan gick bra, men när vi nåde Rusomo fick vi veta att den bussen vi hade blivit lovade skulle ta oss till Kigali nu inte skulle det och att vi skulle byta buss. Så vi tog vår packningen fixa alla stämplar och pappren vid passkontrollen och vid andra sidan av gränsen så sa vi hejdå till vår kompis Alexis som hade hjälpt oss under resans gång. Alexis skulle åka bil den sista biten och vi tog bussen. Det var en konstig men härlig känsla då vi reste på Rwandas vägar igen – det var en känsla av att vara hemma! Väl framme i vår bostad var vi sen bra trötta och ett par timmar efter vår ankomst kom den svenska missionären Siv till oss. Vi hade sagt att hon skulle bo hos oss de två nätterna då hon var i Kigali innan hon skulle flyga tillbaka hem till Jönköping. Det var ett par härliga dagar då vi fick många mysiga samtal med Siv – hon är ju så klok och erfaren!
Efter våra resor så sa kroppen ifrån och vi var sjuka ett tag, jag hade lite feber till och från och Sanna hade någon form av infektion i sina ögon som tack o lov gick över efter nån dag och noga tvättningar. Vi känner oss fortfarande trötta i kroppen men har nu satt igång med undervisningen.
Våra älskade grannar Pastor Hugh och Juliet har nu åkt tillbaka till England,men innan dess bjöd de hem oss två gånger på middag och förra veckan var Hugh bortrest så då fick vi en massa kvalitetstid med Juliet. Nu bor Peter och hans underbara fru Emma i lägenheter bredvid, de är också från England och goda vänner till Hugh och Juliet. Vi har stående inbjudningar till England, Hugh och Juliet bor i Frenton on sea – och de namnet har en rolig historia då vi pratade med Juliet om det. Först trodde både Sanna och jag att hon menade boskaven C och inte ”sea” som i hav vilket gjorde att namnet var högt komplicerat men efter ett gott skratt redes detta ut. Vi hoppas allt att vi kan åka till England i sommar eller nästa för att hälsa på våra nyfunna vänner, Peter och Emma i London och Hugh och Juliet i Frenton on Sea.
Påsken här firas inte alls så som i Sverige, de man träffar önskar man glad påsk men annars så är det inte så mycket. Jag och Sanna lagade till en påskmiddag med köttbullar, potatisklyftor, strimlat nötkött, ungsomelett och till efterrätt åt vi chokladpudding med jordgubbar – kalas gott! På kvällen fick vi besök av en god vän Athanars och senare på kvällen tittade vi på påskens sanna budskap och innebörd i formen av The Passion of Christ.
Nu imorgon, onsdag, börjar minnes veckan för folkmordet som var för 16 år sedan. Det märks tydligt att stämningen ändras och att det här är en tid som påminner om den blodiga historien och som får ärren att brännas. På förmiddagarna kommer det mesta att vara öppet, arbeten och affärer osv, men på eftermiddgarana är det aktiviteter och möten som är obligatoriska för Rwandas invånare, men vi får inte delta utan ska vara en aning tysta hemma.
Be för landet och alla dessa traumatiserade människor, det är mycket som händer nu och det är oroligt.
Tack för att ni finns, era kommentarer betyder verkligen jätte mycket och värmer enormt! Och tack för alla sms, mail, brev och samtal! Det förgyller verkligen att höra från er alla och er kärlek glädjer och värmer på djupet. Hoppas ni har haft en underbar påsk, Tack Jesus för livet!
Och förresten, mitt paket som min mamma skickade ner redan i November med julklappar har nu äntligen kommit fram – wow, sån fest det blev! Tusen tack återigen!
Som avslutning skulle jag vilja citera guiden vi hade när vi besökte nationalparken Akagera i december med Linnea: ”The Lion King for everyone!”, tänk att Timon och Pumba tokigheter och Simbas äventyr uppskattas världen över! En annan som kanske har tankar om att bli Miss Universum eller president hade troligen sagt ”World peace”, men tecknad Disney klassiker funkar det med!
Tänk att blogginlägget blev så kort, för kort är det - lustigt nog - med tanke på hur mycket vi har upplevt och hur mycket vi hade önskat dela med er! Lustigt va! Men ni får helt enkelt hålla tillgodo tills nästa bloggning om ni vill höra mer=)
Vi älskar er och saknar er, tänk att nu är det inte så långt kvar tills den 25 maj då vi landar i Sverige. Tusen kramar och ännu mer kärlek!
Sanna och Anna, genom Anna
Regnperioden märker vi av allt mer och mer nu, vi har sen ett par veckor tillbaka investerat i ett nytt och stort paraply. Vi hittade det i Nakumatt (europeiska affären), ett stort och fint gult paraply - men den gula färgen fick snabbt blåa kompis-fläckar och det var till och med redan innan vi han lämna affären. Då vi hade gått runt lite i affären och letat efter PostIt lappar så stod det en stor kundvagn i vår väg med massa skräp i osv, de vi då inte viste att den fina blå färgen som så charmigt täckte skräpet egentligen inte skulle vara där och definitivt inte var torrt. Så när vi flytta vagnen nån halvmeter så hade vi båda fina smurfhänder, det var alltså en läcka i bläckpatronerna! Så den färgen som vi hade på våra händer spred sig snabbt till det mest och även då paraplyet - men Sanna har lovat att måla söta figurer kring fläkarna så att man nästan kan tro att det är meningen att det ska se ut som det gör.
Om ni kommer ihåg Sannas förra blogginlägg så berättade hon kort om en uppvaktande egyptier som bjöd oss till Egypten, då fick vi hans nummer nedskrivet och vi lovade att skicka ett sms till hans nummer så han även skulle få vårat. Grejen är den att vi tycket att han var trevlig men en aningen sliskig så vi drog oss lite för att höra av oss. För att även tillägga så var vi delade inför hur vi skulle göra för att något sa oss att Mahmoud, som har heter, är en man som man kan stöta på lite här och var och det blir det ju mycket pinsamt om vi inte hört av oss - och mycket riktigt så träffade vi han inne på restaurang/caféet Bourbon när vi skulle äta och fick ett pekfinger då han sa att vi inte hade hört av oss. Som ni nog förstår hörde vi av oss så fort vi kom hem och inte så långt därefter bjöd han hem oss på te, men vi kan ju inte påstå att vi kände oss allt för bekväma i att åka hem till honom så vi föreslog att träffas på Simbas café. Fikat med Mahmoud blev en kort men mycket intressant stund då han stolt prata mycket gott och sitt hemland, sin religion Islam och om sin kultur. Han hade även en del teorier om situationen över världen vad det gäller "naturkatastrofer" och USA:s finger i spelet vad det gäller Haiti - enligt vad hans goda vän som är amerikanare har sagt till han. Och tro mig att misstaget i att något sådär ifrågasätta teorin är inget man gör om, inte direkt med Mahmoud i alla fall. För att med tre ord beskriva vår fika så säger jag: lustigt, läskigt och spännande!
Fram tills den efterlängtade resan till Mashesha och Tanzania så rullade musik- och engelska undervisningen på som vanligt. Jag har även fått påökning bland mina gitarrelever och lustigt nog så är en av mina elever ingen annan en Chelse - om ni kommer ihåg killen vi umgicks en del med i början. Tänk att man ibland får återse personer i de minst väntade situationer!
Den 8/3 åkte vi till den svenska missionären som arbetar i Mashesha, efter den 7 timmars långa bussresan så hämtade Siv upp oss i Kamembe och sen fortsatte resan tills vi kom till en by som ligger nere i dalen mellan alla kullar en bit utanför Kamembe. Då vi satt och pratade under bilresan fick vi frågan av Siv om vi någonsin har varit med om en förlossning, vilket vi inte hade, och hon frågade då om vi skulle vilja eftersom att det finns ett hälsocenter där med BB som Siv länge har varit del av. Med förtjust blandad skräck tacka vi ja till erbjudandet. Väl framme i Mashesha fick ett varmt mottagande av Sivs två husor Marianne och Jafet. De är få människor som har ett så stort och varmt leende som Marianne alltså! Hon nästan sprang oss tillmötes och kramade om oss ordentligt! De bjöd oss på en härlig grönsakssoppa med hembakat bröd till och efter maten fick vi en runt tur på hälsocentrat och allt som låg runt där Siv borde. Det var verkligen en otroligt vacker plats som fotografier inte kan på ett rättvist sätt kan förmedla dess skönhet. Trötta som vi var efter resan så hoppade vi i säng.
Morgonen därefter när vi vaknade vid 6 så berättade Sanna om sin aktiva natt då hennes myggnät hade haft håll som i sin tur ledde till många ovälkomnade gäster i form av myggor. Den morgonpigga Siv går upp vid 4 så vi hade sagt att 6.30 var då en lämplig tid för frukost, att gå upp tidigt på morgonen är verkligen ett bra trevligt sätt at få ut så mycket som möjligt av landets soltimmar.
Varje dag i Mashesha var definitivt ett äventyr med många av livets olika kryddor. Dag nummer två fick vi besöka primär – och sekundärskolan som de har startat där och efter en rundtur till varje klassrum blev vi tillsagda att det var dags för vår engelska lektion, vi hade blivit tillfrågade om vi kunde tänka oss att hålla i en lektion, som snabbt blev till två lektioner för att de sa att det fanns två klasser som ville ha undervisning och eftersom att vi var två så var ju de en smidig lösning tyckte dom. Så vi fick improvisera fram lektioner som var en spännande utmaning eftersom att vi inte hade planerat så mycket till lektion mer än för små barn och de vi nu skulle undervisa var tonåringar. Lektionerna gick bra och vi hade båda två mycket roligt och efter lektionen fick de ställa de frågor de hade och tro mig när jag säger att många lustiga frågor blev ställda. Sen samlades alla barn ute på gården och lärare såsom elever ställde till med en riktig fest full av sång och dans, jag och Sanna blev ännu en gång varmt välkomnade med en varsin present dessutom- två jättefina handgjorda korgar! Efter festen blev vi inbjudna till ett rum med alla lärare där vi fick dela ord av tacksamhet och de bjöd på läsk x 2! Efter att härliga Sanna delat några uppmuntrande ord till lärarna så råkade hon i sin entusiasm att välta ut sin läsk på mig och på golvet, men det finns verkligen få människor som är så bra på att hantera såna situationer och alla brast ut i skratt!
Dagen passar fort och vi hade även hunnit att besöka kyrkan där de hade ett möte på kvällen, Jafet och Marianne hade även lagat jätte god mat i form av kött i sås med kokt potatis.
En annan dag då vi satt och fikade kaffe och hembakade underverk så kom en från personalen på BB springandes och sa att det nu var dags för en förlossning så vi sprang snabbt efter och kom fram till förlossningssalen där det låg en kvinna som nu skulle föda sitt andra barn. Det var verkligen en speciell syn då vi först hade fått se hur hennes mage verkligen rörde på sig och inte alls lång därefter så hade ett skrikande underverk kommit till världen.
Steget från fika till förlossningssalen och sen till en möbelverkstad, som låg intill hälsocentrat, var kanske inte det ultimata så det var sen skönt att komma hem och få lägga sig på sängen och faktiskt få smälta allt. Det var verkligen en fantastisk syn att få se ett barn komma till världen, tänk hur fantastiskt Gud har skapat allt och hur liten man egentligen är som människa i Guds hand. Det är häpnadsväckande att vi alla en gång har varit så liten och skrikande, att vi alla är en skapelse som Gud har en specifik plan för.
Siv är en mycket älskad kvinna i Mashesha och det går bara inte att inte se hur mycket trygghet och förmedlar genom sitt arbete och den tid hon har spenderat bland byborna. Varje morgon kommer det människor som kommer för att bara sätta sig ner och bara prata men det kommer även dom som söker efter tröst och stöd. Det kom bland annat en gammal man vars dotter hade gått bort i AIDS och då lämnat en bebis efter sig som nu var mycket undernärd och kämpade för livet, hans yngsta dotter som säkert kan ha varit kring 8-9 års åldern med sig som satt och matade sin systerdotter med rispudding och mjölk som Siv ställde fram.
Vi fick även under dagarna träffa många av de barn som trots många svåra omständigheter har rest sig och med Guds hjälp och Sivs kärlek fått ett hopp om framtiden. Vi fick vara med om en invigning av ett av de hus som Siv har sett till att det har blivit byggda med insamlade pengar till barn som nu har blivit vuxna.
På fredagen åkte vi hem och var framme i Kigali vid fyra-tiden och blev då tillsagda att flytta till lägenheten som ligger i byggnaden bredvid fast på bottenplan. Vi skulle egentligen ha flyttat ditt den 10/3 men eftersom att vi var i Mashesha så sköt de lite på flytten, men inte viste vi att samma sekund som vi steg in på området – svettiga och trötta – så skulle vi sätta igång med att packa i ultraspeed och sen flytta ner alla våra saker + de som vi bedömde var värt att spara från de tidigare missionärerna. Sanna hade under buss resan suttit och dagdrömt om att få duscha när hon kom fram, men det ändrades snabbt då vi skulle skynda oss med flytten. När vi äntligen hade packat ner allt fick vi veta att vi ändå inte kunde flytta just på för att mannen som hade nyckeln till den andra bostaden inte var där, så då fick vi bara sätta oss ner och vänta. Sen gick själva flytten bra, dock mycket tungt och vi önskade att de rara pastorerna som vi passerade ett antal gånger med tunga lass skulle ha erbjudit sig att hjälpa till men de var för upptagna med att prata om alla planer för våran bostad – kanske har med de tydliga könsrollerna att kvinnan ska ta det tunga lasset? Hehe, det låter verkligen som om jag är superbitter, men det är jag inte däremot har vi fått en annan syn på folk som flyttar. Sen måste jag givetvis berätta om vår underbara granne Peter som bodde inne hos Pastor Hugh och Juliet, då han såg hur vi kämpa erbjöd han sig snabbt att hjälpa till och bad även om förlåt för att han inte hade sätt det innan.
På tisdags morgon bar det av till Tanzania med 06.00 bussen. Pappa Laurien hade hjälpt oss att få tag på biljetter, vi hade först tänkt att åka med ett bussbolag som heter Taqwa men fick bara någon dag veta att deras buss hade åkt till ett annat land så den bussen vi hade tänkt att åka med fanns inte längre. Laurien, mannen med guldhjärta, lyckades att ta reda på information om ett annat resesätt där vi då skulle behöva byta buss fyra gånger – men hellre det än att inte kunna åka dit alls. Första bussresan gick bra och även passkontrollen gick bra, det blev lite svettigt då vi först hade sagt till mannen vid kontrollen att vi var praktikanter och hade varit i Rwanda i 6 månader då han tittade i våra pass och såg att stämpeln var från julas – oooops, pinsamt! Men han släppte genom oss och vi köpte biljetter till en buss som skulle ta oss till Kahama, den bussen var rena rama lyx bussen! De hade fina säten OCH som grädde på moset – DVD! Filmerna de visade var typiska tanzianska komedifilmer, vilket var helt okej underhållande till de sen satte på värsta triangeldramat! Men men, har man någon gång tittat på Våra Bästa År så kanske man kan förstå ribban till ”värsta triangeldramat”!
Väl framme i Kahama vid 3tiden så fick vi veta ett det inte fanns någon buss till Dar es Salaam som vi hade blivit tillsagda. Vi gick runt en del och hörde oss för men de sa att det inte fanns någon, men sen kom det ett par som faktiskt sa att det fanns! Wow, va skönt! – tänkte vi. Men efter att vi hade följt med man efter man in på deras busskontor så kom sanningen fram att det inte fanns någon ändå. När vi hade tappat hoppet om bussen till Dar es Salaam den dagen så kom det en man springandes ikapp oss och sa att han faktiskt hade en buss, lite skeptiskt frågade vi han om det verkligen stämde men han stod allt på sig och jag bestämde då för att faktiskt utforska läget. Han börjar prata om att det finns en buss som kommer gå klockan 5. Vilket vi tyckte passade jätte bra men ville bara vara säkra på att de faktiskt var så, så jag frågade om det stämde och han sa prompt att det var så men när jag frågade ”Are you lying?” svarade han ”Yaaaah..” och så var det hoppet ute igen. Vi gick tillbaka till det bussbolaget som hade varit ärligast från början och beställde biljetter till bussen den följande morgonen och han visade oss även ett vandrarhem där vi kunde spendera natten. Efter att vi hade fått vårt rum och ställt av oss vår packning begav vi oss ut på äventyr för att se staden och för att hitta någonstans där vi kunde äta. Vi hitta en billig restaurang med god och billig mat och efter en stund på stan hittade vi ett par flipp-flopp till Sanna som var som gjorda för henne. Kunde inte vart bättre i värmen, och de var Sanna-söta med en blomma på! Trötta som vi var så gick vi sen hem men hade svårt att somna så i mörkret, för att det fanns ingen el, så fika vi lite och försökte sen att sätta upp våra myggnät men de blev för tok på varmt, så vi sprayade rummet och bad att Gud skulle bevara oss från Malaria-myggor. Det var en av de tuffaste nätterna på länge, de lakanen som fanns i sängen fanns det saker på som vi inte vill veta vad och det var otroligt varmt och klibbigt, men vid 5.30 tog vi oss upp och kom till bussen som sen 18 timmar senare stannade i Dar es Salaam. För att inte utelämna den härliga informationen om att under resan fick vi punktering, mycket säkert på grund av de fartbullor som finns på de tanzanska vägarna, men som vi betvivlar att chauffören har förstått vad de innebär. Så för att istället bromsa in och glida över, som en svenska normalt hade gjort, så gasar det på flyger över vilket sen leder till en mäktig duns och detta återkom runt var 5 minut. Intressant!
Väl framme sen kom vår underbara PMU-syster Linnéa och möte upp oss en taxi chaufför sen bar det av till FPCT – Center där vi skulle bo de närmaste nätterna. Om man jämför Rwanda med Tanzania så är det verkligen två helt olika Afrika, det är klart att man kunde se likheter men i det mesta var det olika. Det är fascinerande att se att det kan skilja så mycket bara ett par timmar bort med buss egentligen. Vi levde verkligen ett semesterliv i Tanzania och hade en efterlängtad tid med Linnéa men även med Jona och Samuel som också är utskickade av PMU, och som en extra bonus träffade vi också andra som var utskickade av andra organisationer. Det var en del nya ansikten men även goda vänner från Sverige och även vänners vänner. Så det var ett ganska stort gäng från Sverige som träffades och vi alla sov på FPCT – Center. Våra dagar fylldes av god mat och ännu härligare sällskap, vi gick runt en del på Dar es Salaams gator och en dag tog Linnéa med mig, Sanna och Jona hem till sig där hon egentligen bodde och där bjöds det på en festmåltid utan dess like. Tidigare har min upplevelse av rätten ugali inte varit så positiv men oj vilken måltid! I Tanzania har de en del kokosmjölk och jordnötter i så det blir en annan touch på det hela – mycket gott! Vi hade annars en trygg Linnéa i ledningen på våra äventyr, som för att tillägga är en baddare på Swahili och helt underbar! Det är alltid något speciellt när man träffar sin PMU-familj och en trygghet på många sätt – tack för att ni finns. Efter ett par härliga dagar i storstan så begav Sanna, Jona och jag oss till Zanzibar som ligger ca 2,5 tim med båt ifrån Dar es Salaam. Där spenderade vi 2 nätter innan vi åkte tillbaka för att sen övernatta en natt innan bussresan tillbaka till Rwanda. Det var riktigt kul att få umgås med Jona lite extra, han har varit praktikant i Etiopien och nu var på hemresa till Sverige men valde att uppleva Tanzania och Zanzibar innan. Första dagen åkte vi på spicetour, då fick vi en runt guidning bland alla kryddor – bla kanel, vanilj, saffran och i slutet av turen klättra en man upp i palmen och hämta ner kokosnötter som han sen bjöd på. Det var en riktigt mysig tur och många aha-upplevelser. Vi fick två små skott till ett kanel träd, så vi får se om vi kan hålla dom vid liv. Tänk att ha ett kanelträd i Trädgår’n! Efter spicetour gick vi en sväng i Stonetown och kolla småaffärer och tog sen en god bit mat. Stället där vi hade checkat in för att sova en natt hade en härlig takvåning där man kunde sitta och ha tillgång till gratis Internet och sen bjöd de på mat – sån lyx! Dag 2 sen åkte vi till en ställe som heter Paje, en riktig oas med vita stränder, klart vatten och underbart sällskap. Vi bada och sola en massa, eftersom att ADEPR här i Rwanda har vissa klädregler så hade jag och Sanna en så kallad ADEPR-bränna som vi skrattade gott åt, men nackdelen var att de ställen på kroppen som inte utsatts för sol på ett tag nu läggare brändes – t ex rygg, knän och lår. Så brända blev vi, men visst är hela solningskonceptet en västvärlds lyx? Marcus och Gitten, som är vår PMU-broder Samuels vänner från Sverige, kom till Paje på eftermiddagen så på kvällen gick vi alla ut och åt på kvällen och avslutade dagen med en härlig promenad på stranden i månskenet.
Sen efter frukosten dagen efter åkte jag och Sanna tillbaka till Stonetown för att ta färjan tillbaka till Dar es Salaam, men innan vi gick på färjan tog jag ett äventyr själv på stan i jakt efter kryddor medan Sanna satt och vila och passa vår packning. På vägen i mitt äventyr bland de små gatorna träffade jag en kille som jag prata lite kort med och berätta att jag leta efter kryddor, då sa han att han ville ta mig till deras lokala marknad för just kryddor. Läskigt, men visst borde man lita på någon tills mottsatsen har bevisats. För att citera Juliet som var vår granne i Kigali ”Trust them til you can’t trust them nomore”. Alltså så följde jag med den här killen som säkert var 25 år i Stonetowns smågator. Med en plan B i försvar i fall något skulle hända och bedjandes höll jag ett samtal medan han visade mig vägen. Tack gode Gud, till marknaden kom vi och jag fick köpt en påse med massa kryddor till ett vettigt pris! Och sen visade han mig även en genväg till platsen där Sanna satt – så fram och tillbaka kom jag + inhandlat kryddor och fullt levande och oskadd. På färjeresan visades det en film med doldakameran klipp – så kul! När vi sen steg av i Dar es Salaam så gick vi först till boendet vi redan hade betalt och bokat och lämna av oss packningen för att sen bege oss ut på stan efter en supermarket där vi kunde köpa matsäck till bussresan hem och för att hitta några presenter till våra vänner tillbaka i Kigali. Efter ett par timmar på stan så gick vi tillbaka till boendet och åt där en god middag innan vi gick upp till vårt rum med AC – såå gott!
Klockan 5 på följande morgon gick vi upp och blev upphämtade av en kille som skulle köra oss till vår buss, som vi redan hade köpt biljetter till, och skulle avgå 6. På grund av ett litet missförstånd så trodde killen som körde att incheckningen var klockan 6 och inte avgångstiden så när vi förtydligade det hela fick han genast bråttom och gasade på. Framme 10 i 6 springer vi ut från bilen i jakt efter bussen vi ska åka med – och den här busstationen är ett sjuuukt stort ställe med hur många bussar som helst – så där sprang vi med vår packning men kunde inte hittar vår buss. Den snälla mannen som körde oss hjälpte oss att leta och han sprang i täten med mig och Sanna kort bakom sig. Efter säker 20 minuters springande så beger vi oss tillbaka till Taqwa, bussbolaget där vi hade köpt biljetter, och prata med dom och de sa först att bussen stod någon annanstans så vi sprang dit, men ingen buss så vi sprang tillbaka till kontoret och fick då veta att det inte fanns någon buss – VA! Himmel!, som Sanna skulle säga, vi hade nu lagt pengar på en buss som skulle ta oss tillbaka till Kigali, men som inte fanns. Efter många om och men så fick vi sittplatser på en rishög, dvs fallfärdig buss, som skulle åka till Kahama och det var ju bättre än ingenting. På den här bussen fanns det hönor, brödpåsar i mängder, bebisar, hoptryckta afrikaner och vi. Det var en aningen fartgalning som körde så de fartbulor som finns på vägarna blev nu fruktansvärda dunsar då barnen skrek och folk slog sig hejvilt var 5 minut. Kan du tänka dig hur trött man är efter 18 timmars resa med dunsar utan dess like? Inte nog med det så läckte bussen in, så varje gång regnet som så blev det en ofrivillig dusch, hehe! Väl framme i Kahama, klockan 22 på kvällen, så visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Tack o lov hade vi lärt känna en man på bussen som tillhörde ADEPR och som satt i samma i som oss så att säga och med hans hjälp löste det sig att vi fick sova i en parkerad buss i ett par timmar och för att sen på morgonen kunna fortsätta till Kigali med den bussen. Den fortsatta resan gick bra, men när vi nåde Rusomo fick vi veta att den bussen vi hade blivit lovade skulle ta oss till Kigali nu inte skulle det och att vi skulle byta buss. Så vi tog vår packningen fixa alla stämplar och pappren vid passkontrollen och vid andra sidan av gränsen så sa vi hejdå till vår kompis Alexis som hade hjälpt oss under resans gång. Alexis skulle åka bil den sista biten och vi tog bussen. Det var en konstig men härlig känsla då vi reste på Rwandas vägar igen – det var en känsla av att vara hemma! Väl framme i vår bostad var vi sen bra trötta och ett par timmar efter vår ankomst kom den svenska missionären Siv till oss. Vi hade sagt att hon skulle bo hos oss de två nätterna då hon var i Kigali innan hon skulle flyga tillbaka hem till Jönköping. Det var ett par härliga dagar då vi fick många mysiga samtal med Siv – hon är ju så klok och erfaren!
Efter våra resor så sa kroppen ifrån och vi var sjuka ett tag, jag hade lite feber till och från och Sanna hade någon form av infektion i sina ögon som tack o lov gick över efter nån dag och noga tvättningar. Vi känner oss fortfarande trötta i kroppen men har nu satt igång med undervisningen.
Våra älskade grannar Pastor Hugh och Juliet har nu åkt tillbaka till England,men innan dess bjöd de hem oss två gånger på middag och förra veckan var Hugh bortrest så då fick vi en massa kvalitetstid med Juliet. Nu bor Peter och hans underbara fru Emma i lägenheter bredvid, de är också från England och goda vänner till Hugh och Juliet. Vi har stående inbjudningar till England, Hugh och Juliet bor i Frenton on sea – och de namnet har en rolig historia då vi pratade med Juliet om det. Först trodde både Sanna och jag att hon menade boskaven C och inte ”sea” som i hav vilket gjorde att namnet var högt komplicerat men efter ett gott skratt redes detta ut. Vi hoppas allt att vi kan åka till England i sommar eller nästa för att hälsa på våra nyfunna vänner, Peter och Emma i London och Hugh och Juliet i Frenton on Sea.
Påsken här firas inte alls så som i Sverige, de man träffar önskar man glad påsk men annars så är det inte så mycket. Jag och Sanna lagade till en påskmiddag med köttbullar, potatisklyftor, strimlat nötkött, ungsomelett och till efterrätt åt vi chokladpudding med jordgubbar – kalas gott! På kvällen fick vi besök av en god vän Athanars och senare på kvällen tittade vi på påskens sanna budskap och innebörd i formen av The Passion of Christ.
Nu imorgon, onsdag, börjar minnes veckan för folkmordet som var för 16 år sedan. Det märks tydligt att stämningen ändras och att det här är en tid som påminner om den blodiga historien och som får ärren att brännas. På förmiddagarna kommer det mesta att vara öppet, arbeten och affärer osv, men på eftermiddgarana är det aktiviteter och möten som är obligatoriska för Rwandas invånare, men vi får inte delta utan ska vara en aning tysta hemma.
Be för landet och alla dessa traumatiserade människor, det är mycket som händer nu och det är oroligt.
Tack för att ni finns, era kommentarer betyder verkligen jätte mycket och värmer enormt! Och tack för alla sms, mail, brev och samtal! Det förgyller verkligen att höra från er alla och er kärlek glädjer och värmer på djupet. Hoppas ni har haft en underbar påsk, Tack Jesus för livet!
Och förresten, mitt paket som min mamma skickade ner redan i November med julklappar har nu äntligen kommit fram – wow, sån fest det blev! Tusen tack återigen!
Som avslutning skulle jag vilja citera guiden vi hade när vi besökte nationalparken Akagera i december med Linnea: ”The Lion King for everyone!”, tänk att Timon och Pumba tokigheter och Simbas äventyr uppskattas världen över! En annan som kanske har tankar om att bli Miss Universum eller president hade troligen sagt ”World peace”, men tecknad Disney klassiker funkar det med!
Tänk att blogginlägget blev så kort, för kort är det - lustigt nog - med tanke på hur mycket vi har upplevt och hur mycket vi hade önskat dela med er! Lustigt va! Men ni får helt enkelt hålla tillgodo tills nästa bloggning om ni vill höra mer=)
Vi älskar er och saknar er, tänk att nu är det inte så långt kvar tills den 25 maj då vi landar i Sverige. Tusen kramar och ännu mer kärlek!
Sanna och Anna, genom Anna
onsdagen den 24:e februari 2010
Anna har 70 myggbett på ett ben
Älskade vänner och familj! Nu var det länge sedan vi pratade av oss här på bloggen.
Det är inte så att vi inte skrivit för att vi inte vill, men på grund av att man bygger om här på missionen och i missionens studio (med början klockan sju vareviga morgon) så har vårt förra så formidabla trådlösa Internet lagt sig.
Men som ersättning har vi införskaffat ett mobilt nätverk som fungerar på något sätt – vilket är så jättemycket bättre än inget alls!
Vi har nu lyckats kopiera våra mail till Word så att vi kan läsa dom, men tyvärr kan vi inte svara än eftersom vi måste betala för nätverket och det är inte superbilligt. Vi är jätteglada och tacksamma för att ni skriver, förlåt att svaren dröjer så. Men ni kan räkna med att det blir bra och genomtänka svar när de kommer!
Så min uppgift är att försöka sammanfatta den senaste månaden så kort som möjligt, och det vet ni säkert vid det här laget lika väl som jag att jag är väldigt dålig på, speciellt om jag ska skriva så här långa intron.
Hur som helst.
Arbetet rullar på – vi har nu engelska på alfabetiseringsprojektet PANA två gånger i veckan, besöker sjukhuset tre gånger i veckan med engelskaundervisning på tisdags- och torsdagskvällar, Anna undervisar i gitarr och jag i piano och sång på musikskolan på helgen, och andra aktiviteter på kvällar.
Våra kvällar har blivit förgyllda med att ibland få post hemifrån – tack alla ni! Ni anar inte vad det värmer, och det är verkligen en höjdpunkt.
Billy och Stefan – tusen tack för CD-skivorna! Det var verkligen oväntat, och så jättevälkommet. Tack!
Och Helen – tack för det superba godiset, och vårt favoritknäckebröd! Vilken fest.
Förutom lite spännande magäventyr – orsakat av rwandesisk mat, förorenat vatten och mögligt vete som vi själva bakat scones med - och småsjukor och otroliga mängder håravfall (Den extremt starka medicinen Lariam må skydda oss från malaria men ni får allt se er om efter två skalliga resenärer i maj), har vi hållit oss friska och faktiskt bakat tre omgångar bullar. De har verkligen gått hem hos våra vänner också, men nu börjar kardemumman ta slut så det blir att ersätta det med något annat om vi inte hittar det i landets mest västerländska affär Nakumatt.
På musikskolan hade vi finbesök av en judisk konsertpianist och virtuos som heter Shalev, och som vill hjälpa till att skapa en bättre musikutbildning för rwandesiska barn, och etablera musikundervisning i skolor.
Han har många bra idéer, och vi får se hur det utvecklas – det ska bli spännande att upptäcka om det faktiskt är en del i Guds plan, eller om det kommer något annat.
Nu har vi spelat in sången i studion med musikvideokillen. Om det blir en charmig video till låten återstår att se, men hela studioprojektet var ett äventyr i sig.
Studion låg i Ruhengeri, där man kan gå på vulkansafari – ”ca 1 timme från Kigali”, alltså 2,5 timmar – och väl framme skulle vi göra sången så snabbt som möjligt eftersom vi behövde vara tillbaka relativt tidigt.
Slutresultatet blev högst intressant – med lite extra effekter som stråk och reverse skapar man ett äkta afrikanskt sound. Låten har börjat spelas i radio i Gisenyi, och de har gett oss ett läckert artistnamn: ”The Blessing sisters.” Vissa saker får man ta med ett stort skratt.
Vi hade ett allvarligt snack med honom om våra farhågor om att han kanske ville ha med oss bara för att ha dansande vitingar i fronten, men det visade sig att det verkligen inte var så han tänkte.
Så vi hade det väldigt roligt allt som allt.
Det är en otrolig hetta här nu, varvat med ösregn och blixtrar. Vi har kommit fram till att vi faktiskt mest av allt gillar regnen – hellre regn än 40 graders värme.
Men det kan bli konsekvenser av ovädren.
Idag till exempel slog blixten ut halva vår ström, så vi hade ingen elektricitet i köket – vad äter man till middag då? Hm. Brainstorming som slutade med en mindre bra idé i att försöka koka ris i varmt vatten som vi fick från vattenkokaren som vi har välsignats med.
Till slut lyckades vi mjuka upp spagetti i vattenkokarvattnet, och vi gjorde en improviserad sås på varma koppen (kyckling och curry.) Högst ovanlig middag.
Stackars Anna satte igång att kämpa med den halvsmälta glassen, och få hade nog varit så tappra, speciellt efter en dag där Anna predikat på sjukhuset och jag sjungit och spelat sånger.
Det är otroligt vad de kan få en att göra här, och ännu mer oväntat vad man kan vänja sig vid att göra.
En annan konsekvens är myggen. Anna har sjuttio myggbett på ett ben! Det är verkligen Guds beskydd att ingen av oss har fått malaria. Och igår hittade hon något loppliknande i soffan. Toppen, vi som precis blivit av med dom.
En annan konsekvens som blir av regnen är att allt stannar av – saker och ting blir inställda, folk kommer inte, vi kan inte gå någonstans – men som Anna så fint sa när jag väntade på en pianoelev som var väldigt sen; ”Är det en sak jag har lärt mig här så är det; slappna aldrig av. De dyker upp!”
Förr eller senare kommer de. Även om det är en vecka för sent.
Vår vän kopieringstjejen (visst är det fint att vi objektifiserar alla) som vi var ute och åt med – den kvällen regnade det för övrigt decimeterhöga floder på gatorna - menade att det är mattorna vi har hemma som gör att det blir så outhärdligt varmt på natten.
Stämmer det? Nu har vi hängt ut några mattor i alla fall.
Hon fick förresten med oss på ett rwandesiskt lyxbröllop också med olika underhållningsinslag, och där maten inte alls var den traditionella utan istället pastasallader, grillspett och grillad potatis. Det var en enorm lättnad.
Det kändes dock lite lustigt att träffa kopieringsmannen (kopieringstjejens pappa) på bröllopet, och ännu lustigare att efter ceremonin besöka hans hem eftersom han bor i grannhuset – han har nämligen en tendens att lura oss lite när vi ska kopiera – en gång när Anna exempelvis frågade om priset per kopia sa han att han inte visste, ”I don’t work here”.
Vilket visserligen är en tolkningsfråga – han äger nämligen affären, men han kanske bara filosoferar där. Vad vet vi.
Pastor Hugh och hans bedårande fru Julie har kommit tillbaka hit från England nu – vilket är en stor glädje för oss. De kan nog vara världens gulligaste grannar.
De är båda i sextioårsåldern, charmiga som få och brittiska rakt igenom – och det är utan tvekan solskensstunder att fika med dom.
Vi har även fått riktigt goda vänner i ett ungt par i kyrkan, Bosco och Josiane. Här är det inte vanligt att man och hustru öppet visar att de älskar varandra, men dessa två tog emot oss i sitt hem med orden, ”we have some food, and a movie to watch and looots of love!”.
Det var för övrigt första gången vi erbjöds att se på en film hemma hos någon, och det var filmen ”Behind the mask”.
Den kan absolut hamna bland mina favoriter.
Josiane hade gjort hemmagjord pizza, och tillsammans hade de två bakat en kaka. Allt som de gör tillsammans döper de till ”B-Jo” – så detta var alltså en ”B-Jo”-kaka.
Andra gången vi besökte dom stod jag och Anna för maten som de insisterade på skulle vara svensk. Vi lagade spagetti och köttfärssås (ja, det är inte den urtypiska svenska husmanskosten men det kan vara svårt att laga typ blodpudding eller isterband. Det har jag för övrigt aldrig ens ätit), och till vår förvåning tyckte de jättebra om det, trots deras smått chockerade fråga om vi inte skulle göra något med pastan – ”just have it like that?!”
Till efterrätt hade Anna vispat ihop en toppengod kladdkaka.
Den kakan är värd en egen berättelse.
Vi kom hem drygt en och en halv timme innan Bosco skulle hämta oss, och Anna började sätta igång med kakbaket.
Vi var lite sena hem på grund av ett oväntat hällregn och en väldigt uppvaktande egyptier som bjöd oss till Egypten, så vi hade verkligen behövt att allt gick som det skulle.
Efter en stund upptäckte Anna att vi hade lite väl lite kakao.
Så jag skyndade mig till affären på hörnet och hittade någon sorts chokladpulver – oh oh – varmchokladpulver!
Det märkte vi inte förrän kakan började växa och svälla och bubbla och slutligen jäsa ut i hela ugnen – då fanns det inte mycket kvar att göra än att börja om på nytt, och medan jag skrapade bort sockerklister från ugn och kakformar gick Anna på jakt efter annat chokladpulver.
Tyvärr hittade hon inget i närheten och var tvungen att ta sig till Simbamarket – dit hon olyckligtvis var tvungen att återvända då hon glömt vårt paraply där – och kom hem tio minuter innan Bosco skulle komma.
Men kakan blev läcker och våra rwandesiska vänner älskade den - ett annat ungt par kom också dit och smakade på de svenska specialiteterna.
Dessa vänner ska vi förresten ut och campa med vid Kivusjön. Tur att Anna ska med som är rädd för ingenting och kan handskas med allting.
Fortfarande kan man få sig en kalldusch i Africantime, som häromveckan när vi väntade en hel dag på att vi skulle följa med ut och distribuera skolmaterial på landsbygden, och det till slut visade sig att resan skulle flyttas till nästa dag.
Då hade vi suttit och väntat hela dagen.
En annan gång kom en vän på besök 4 timmar senare än avtalat, och då hade vi lagat mat eftersom hon frågat efter det - men som vi till slut själva åt för att det blev så sent och hon helst bara ville ha kakor.
Då skrattar man bara och tackar Gud för att man har mat.
Vi besökte en annan kyrka förra veckan , ”Assemblies of God”, tillsammans med vår vän Allan – och han berättade att det var ett engelskspråkigt möte som skulle vara från kl 8.00 -10.00, men när vi anlände förklarade han för oss att det skulle vara ett specialmöte i den snart färdigrenoverade kyrkobyggnaden – och det vara alltså ett möte på kinyarwanda från klockan 8.00-13.00.
Bänken var så hård och ojämn att jag sällan haft en sådan trärumpa.
Pastorn började redan innan klockan 12.00 säga, ”jag har bara ett par saker att säga, det tar bara ett par minuter, ha tålamod” – och i Sverige är man van vid att när något sådant sägs, så handlar det om max tio minuter. Men här är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att det eventuellt kommer ett slut.
Jag glömde mina noter på Simbamarkets restaurang, och fick inte tillbaka dom. I min sorg upptäckte jag ändå något underbart - jag har sällan varit med om att människor engagerar sig så för att hjälpa en att hitta stulna material.
De talade med chefen för Simba, ville göra efterlysningar i TV och radio, kalla på polis, gå i secondhandaffärer – gripande. Tyvärr har inte noterna kommit fram, men de kanske dyker upp där man minst anar det.
Gud vet i alla fall var de är.
En annan intressant upplevelse fick vi vara med om när vi besökte asiat-affären som vi kallar den, och köpte torkade dadlar, sesamkakor, jordnötskakor och skumma kakor.
Ingenting var en hit.
När jag smakade på dadlarna tyckte jag att de var okej, men lite väl starka på något sätt.
”Goda, men nästan lite spicy”, beskrev jag för Anna och i samma ögonblick såg jag något som rörde sig i förpackningen. Hjärtat stannade halvt och jag tittade ner i dadelhögen - och så gick det till när jag märkte att vi hade fått mer än bara dadlar – en oberäknelig mängd bonuskryp riktigt skummade i plasten.
Jag fann mig själv ganska snabbt spottandes och fräsandes på toaletten – det går bara att jämföra det med känslan av att ha löss.
Obehöriga insekter som känns vara överallt – mest i munnen och halsen. (Lössen var i för sig i håret).
Anna trollade fram superstark botgöring – Vademecum – som skulle kväva de små stackarna jag fått i munnen.
Efter denna upplevelse som var lite väl djurvänlig får vi nog lämna asiat-affären i fred.
Det är synd, för ägaren är väldigt trevlig.
Idag fick vi även höra om att tre bomber exploderat samtidigt även då de var utplacerade på tre olika platser i Kigali.
Det är lite politiskt oroligt på grund av det framstående presidentvalet som inträffar i sommar, men folk är väldigt lugna och vi har fått instruktioner om att hålla oss inomhus när det är mörkt – annars fortsätter allt som vanligt.
Vi måste dessutom byta bostad 10 mars. Vi ska flytta ner till en större lägenhet – och det känns ju rätt vemodigt att lämna vår fina 2:a som har blivit ett hem.
Det är många missionärer som lämnat både det ena och andra här, köksredskap, böcker, predikningar, kläder, skor, en våg, tavlor, en blå älg med gula hjärtan målade på kroppen, en röd filt, videokassetter och en TV av märket Telefunken (haha helt underbar!) – är det någon av ägarna som vill att något ska sparas kan ni väl bara höra av er till oss så ska vi försöka ordna det efter bästa förmåga.
Det finns faktiskt möjlighet att hyra film här. Vi har hittat en videoaffär där man betalar 500 franc=6 kr för en bränd DVD-skiva i 3 dagar (7 dagar för mzungos blir det om man har tur), och det är superspännande, för man får filmen dubbad till franska och det är aldrig den filmen man vill ha - men oftast fungerar den inte alls.
Förra veckan gick vi till ett annat ställe som var dyrare men betydligt bättre. Då fungerade 2 av 5 filmer vi hyrde bra.
Visst borde det vara fettisdag snart? Vi saknar semlor och drömmer ofta om goda svenska maträtter – jag tänker ofta på pålägg.
Vi försökte göra eget smör av en rosaprickig burkgrädde vi hittade, men det blev faktiskt katastrofalt. Det går att köpa smör, men som det står på dom, ”minst 83% fett”, och Blue Bandet berättade Anna om sist, och sedan finns det mest udda saker som man helst lämnar kvar i affären.
Vi föredrar nog avocado på mackan.
Men njut nästa gång du äter cheddarost.
Vi ska försöka komma iväg till Tanzania och hälsa på några av våra efterlängtade PMU-vänner, och även göra en inrikes resa till den svenska missionären Siv och besöka hennes projekt.
Tiden rinner iväg, och vi måste börja planera vår tid så att vi hinner med det som ska göras.
Vi tänker på er, ber för er och önskar att vi också fick uppleva snökaoset!
Tack för allt ert stöd, era sms, samtal och brev. Vi älskar er!
Gud välsigne er,
Många kramar Anna och Sanna (genom Sanna)
Det är inte så att vi inte skrivit för att vi inte vill, men på grund av att man bygger om här på missionen och i missionens studio (med början klockan sju vareviga morgon) så har vårt förra så formidabla trådlösa Internet lagt sig.
Men som ersättning har vi införskaffat ett mobilt nätverk som fungerar på något sätt – vilket är så jättemycket bättre än inget alls!
Vi har nu lyckats kopiera våra mail till Word så att vi kan läsa dom, men tyvärr kan vi inte svara än eftersom vi måste betala för nätverket och det är inte superbilligt. Vi är jätteglada och tacksamma för att ni skriver, förlåt att svaren dröjer så. Men ni kan räkna med att det blir bra och genomtänka svar när de kommer!
Så min uppgift är att försöka sammanfatta den senaste månaden så kort som möjligt, och det vet ni säkert vid det här laget lika väl som jag att jag är väldigt dålig på, speciellt om jag ska skriva så här långa intron.
Hur som helst.
Arbetet rullar på – vi har nu engelska på alfabetiseringsprojektet PANA två gånger i veckan, besöker sjukhuset tre gånger i veckan med engelskaundervisning på tisdags- och torsdagskvällar, Anna undervisar i gitarr och jag i piano och sång på musikskolan på helgen, och andra aktiviteter på kvällar.
Våra kvällar har blivit förgyllda med att ibland få post hemifrån – tack alla ni! Ni anar inte vad det värmer, och det är verkligen en höjdpunkt.
Billy och Stefan – tusen tack för CD-skivorna! Det var verkligen oväntat, och så jättevälkommet. Tack!
Och Helen – tack för det superba godiset, och vårt favoritknäckebröd! Vilken fest.
Förutom lite spännande magäventyr – orsakat av rwandesisk mat, förorenat vatten och mögligt vete som vi själva bakat scones med - och småsjukor och otroliga mängder håravfall (Den extremt starka medicinen Lariam må skydda oss från malaria men ni får allt se er om efter två skalliga resenärer i maj), har vi hållit oss friska och faktiskt bakat tre omgångar bullar. De har verkligen gått hem hos våra vänner också, men nu börjar kardemumman ta slut så det blir att ersätta det med något annat om vi inte hittar det i landets mest västerländska affär Nakumatt.
På musikskolan hade vi finbesök av en judisk konsertpianist och virtuos som heter Shalev, och som vill hjälpa till att skapa en bättre musikutbildning för rwandesiska barn, och etablera musikundervisning i skolor.
Han har många bra idéer, och vi får se hur det utvecklas – det ska bli spännande att upptäcka om det faktiskt är en del i Guds plan, eller om det kommer något annat.
Nu har vi spelat in sången i studion med musikvideokillen. Om det blir en charmig video till låten återstår att se, men hela studioprojektet var ett äventyr i sig.
Studion låg i Ruhengeri, där man kan gå på vulkansafari – ”ca 1 timme från Kigali”, alltså 2,5 timmar – och väl framme skulle vi göra sången så snabbt som möjligt eftersom vi behövde vara tillbaka relativt tidigt.
Slutresultatet blev högst intressant – med lite extra effekter som stråk och reverse skapar man ett äkta afrikanskt sound. Låten har börjat spelas i radio i Gisenyi, och de har gett oss ett läckert artistnamn: ”The Blessing sisters.” Vissa saker får man ta med ett stort skratt.
Vi hade ett allvarligt snack med honom om våra farhågor om att han kanske ville ha med oss bara för att ha dansande vitingar i fronten, men det visade sig att det verkligen inte var så han tänkte.
Så vi hade det väldigt roligt allt som allt.
Det är en otrolig hetta här nu, varvat med ösregn och blixtrar. Vi har kommit fram till att vi faktiskt mest av allt gillar regnen – hellre regn än 40 graders värme.
Men det kan bli konsekvenser av ovädren.
Idag till exempel slog blixten ut halva vår ström, så vi hade ingen elektricitet i köket – vad äter man till middag då? Hm. Brainstorming som slutade med en mindre bra idé i att försöka koka ris i varmt vatten som vi fick från vattenkokaren som vi har välsignats med.
Till slut lyckades vi mjuka upp spagetti i vattenkokarvattnet, och vi gjorde en improviserad sås på varma koppen (kyckling och curry.) Högst ovanlig middag.
Stackars Anna satte igång att kämpa med den halvsmälta glassen, och få hade nog varit så tappra, speciellt efter en dag där Anna predikat på sjukhuset och jag sjungit och spelat sånger.
Det är otroligt vad de kan få en att göra här, och ännu mer oväntat vad man kan vänja sig vid att göra.
En annan konsekvens är myggen. Anna har sjuttio myggbett på ett ben! Det är verkligen Guds beskydd att ingen av oss har fått malaria. Och igår hittade hon något loppliknande i soffan. Toppen, vi som precis blivit av med dom.
En annan konsekvens som blir av regnen är att allt stannar av – saker och ting blir inställda, folk kommer inte, vi kan inte gå någonstans – men som Anna så fint sa när jag väntade på en pianoelev som var väldigt sen; ”Är det en sak jag har lärt mig här så är det; slappna aldrig av. De dyker upp!”
Förr eller senare kommer de. Även om det är en vecka för sent.
Vår vän kopieringstjejen (visst är det fint att vi objektifiserar alla) som vi var ute och åt med – den kvällen regnade det för övrigt decimeterhöga floder på gatorna - menade att det är mattorna vi har hemma som gör att det blir så outhärdligt varmt på natten.
Stämmer det? Nu har vi hängt ut några mattor i alla fall.
Hon fick förresten med oss på ett rwandesiskt lyxbröllop också med olika underhållningsinslag, och där maten inte alls var den traditionella utan istället pastasallader, grillspett och grillad potatis. Det var en enorm lättnad.
Det kändes dock lite lustigt att träffa kopieringsmannen (kopieringstjejens pappa) på bröllopet, och ännu lustigare att efter ceremonin besöka hans hem eftersom han bor i grannhuset – han har nämligen en tendens att lura oss lite när vi ska kopiera – en gång när Anna exempelvis frågade om priset per kopia sa han att han inte visste, ”I don’t work here”.
Vilket visserligen är en tolkningsfråga – han äger nämligen affären, men han kanske bara filosoferar där. Vad vet vi.
Pastor Hugh och hans bedårande fru Julie har kommit tillbaka hit från England nu – vilket är en stor glädje för oss. De kan nog vara världens gulligaste grannar.
De är båda i sextioårsåldern, charmiga som få och brittiska rakt igenom – och det är utan tvekan solskensstunder att fika med dom.
Vi har även fått riktigt goda vänner i ett ungt par i kyrkan, Bosco och Josiane. Här är det inte vanligt att man och hustru öppet visar att de älskar varandra, men dessa två tog emot oss i sitt hem med orden, ”we have some food, and a movie to watch and looots of love!”.
Det var för övrigt första gången vi erbjöds att se på en film hemma hos någon, och det var filmen ”Behind the mask”.
Den kan absolut hamna bland mina favoriter.
Josiane hade gjort hemmagjord pizza, och tillsammans hade de två bakat en kaka. Allt som de gör tillsammans döper de till ”B-Jo” – så detta var alltså en ”B-Jo”-kaka.
Andra gången vi besökte dom stod jag och Anna för maten som de insisterade på skulle vara svensk. Vi lagade spagetti och köttfärssås (ja, det är inte den urtypiska svenska husmanskosten men det kan vara svårt att laga typ blodpudding eller isterband. Det har jag för övrigt aldrig ens ätit), och till vår förvåning tyckte de jättebra om det, trots deras smått chockerade fråga om vi inte skulle göra något med pastan – ”just have it like that?!”
Till efterrätt hade Anna vispat ihop en toppengod kladdkaka.
Den kakan är värd en egen berättelse.
Vi kom hem drygt en och en halv timme innan Bosco skulle hämta oss, och Anna började sätta igång med kakbaket.
Vi var lite sena hem på grund av ett oväntat hällregn och en väldigt uppvaktande egyptier som bjöd oss till Egypten, så vi hade verkligen behövt att allt gick som det skulle.
Efter en stund upptäckte Anna att vi hade lite väl lite kakao.
Så jag skyndade mig till affären på hörnet och hittade någon sorts chokladpulver – oh oh – varmchokladpulver!
Det märkte vi inte förrän kakan började växa och svälla och bubbla och slutligen jäsa ut i hela ugnen – då fanns det inte mycket kvar att göra än att börja om på nytt, och medan jag skrapade bort sockerklister från ugn och kakformar gick Anna på jakt efter annat chokladpulver.
Tyvärr hittade hon inget i närheten och var tvungen att ta sig till Simbamarket – dit hon olyckligtvis var tvungen att återvända då hon glömt vårt paraply där – och kom hem tio minuter innan Bosco skulle komma.
Men kakan blev läcker och våra rwandesiska vänner älskade den - ett annat ungt par kom också dit och smakade på de svenska specialiteterna.
Dessa vänner ska vi förresten ut och campa med vid Kivusjön. Tur att Anna ska med som är rädd för ingenting och kan handskas med allting.
Fortfarande kan man få sig en kalldusch i Africantime, som häromveckan när vi väntade en hel dag på att vi skulle följa med ut och distribuera skolmaterial på landsbygden, och det till slut visade sig att resan skulle flyttas till nästa dag.
Då hade vi suttit och väntat hela dagen.
En annan gång kom en vän på besök 4 timmar senare än avtalat, och då hade vi lagat mat eftersom hon frågat efter det - men som vi till slut själva åt för att det blev så sent och hon helst bara ville ha kakor.
Då skrattar man bara och tackar Gud för att man har mat.
Vi besökte en annan kyrka förra veckan , ”Assemblies of God”, tillsammans med vår vän Allan – och han berättade att det var ett engelskspråkigt möte som skulle vara från kl 8.00 -10.00, men när vi anlände förklarade han för oss att det skulle vara ett specialmöte i den snart färdigrenoverade kyrkobyggnaden – och det vara alltså ett möte på kinyarwanda från klockan 8.00-13.00.
Bänken var så hård och ojämn att jag sällan haft en sådan trärumpa.
Pastorn började redan innan klockan 12.00 säga, ”jag har bara ett par saker att säga, det tar bara ett par minuter, ha tålamod” – och i Sverige är man van vid att när något sådant sägs, så handlar det om max tio minuter. Men här är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att det eventuellt kommer ett slut.
Jag glömde mina noter på Simbamarkets restaurang, och fick inte tillbaka dom. I min sorg upptäckte jag ändå något underbart - jag har sällan varit med om att människor engagerar sig så för att hjälpa en att hitta stulna material.
De talade med chefen för Simba, ville göra efterlysningar i TV och radio, kalla på polis, gå i secondhandaffärer – gripande. Tyvärr har inte noterna kommit fram, men de kanske dyker upp där man minst anar det.
Gud vet i alla fall var de är.
En annan intressant upplevelse fick vi vara med om när vi besökte asiat-affären som vi kallar den, och köpte torkade dadlar, sesamkakor, jordnötskakor och skumma kakor.
Ingenting var en hit.
När jag smakade på dadlarna tyckte jag att de var okej, men lite väl starka på något sätt.
”Goda, men nästan lite spicy”, beskrev jag för Anna och i samma ögonblick såg jag något som rörde sig i förpackningen. Hjärtat stannade halvt och jag tittade ner i dadelhögen - och så gick det till när jag märkte att vi hade fått mer än bara dadlar – en oberäknelig mängd bonuskryp riktigt skummade i plasten.
Jag fann mig själv ganska snabbt spottandes och fräsandes på toaletten – det går bara att jämföra det med känslan av att ha löss.
Obehöriga insekter som känns vara överallt – mest i munnen och halsen. (Lössen var i för sig i håret).
Anna trollade fram superstark botgöring – Vademecum – som skulle kväva de små stackarna jag fått i munnen.
Efter denna upplevelse som var lite väl djurvänlig får vi nog lämna asiat-affären i fred.
Det är synd, för ägaren är väldigt trevlig.
Idag fick vi även höra om att tre bomber exploderat samtidigt även då de var utplacerade på tre olika platser i Kigali.
Det är lite politiskt oroligt på grund av det framstående presidentvalet som inträffar i sommar, men folk är väldigt lugna och vi har fått instruktioner om att hålla oss inomhus när det är mörkt – annars fortsätter allt som vanligt.
Vi måste dessutom byta bostad 10 mars. Vi ska flytta ner till en större lägenhet – och det känns ju rätt vemodigt att lämna vår fina 2:a som har blivit ett hem.
Det är många missionärer som lämnat både det ena och andra här, köksredskap, böcker, predikningar, kläder, skor, en våg, tavlor, en blå älg med gula hjärtan målade på kroppen, en röd filt, videokassetter och en TV av märket Telefunken (haha helt underbar!) – är det någon av ägarna som vill att något ska sparas kan ni väl bara höra av er till oss så ska vi försöka ordna det efter bästa förmåga.
Det finns faktiskt möjlighet att hyra film här. Vi har hittat en videoaffär där man betalar 500 franc=6 kr för en bränd DVD-skiva i 3 dagar (7 dagar för mzungos blir det om man har tur), och det är superspännande, för man får filmen dubbad till franska och det är aldrig den filmen man vill ha - men oftast fungerar den inte alls.
Förra veckan gick vi till ett annat ställe som var dyrare men betydligt bättre. Då fungerade 2 av 5 filmer vi hyrde bra.
Visst borde det vara fettisdag snart? Vi saknar semlor och drömmer ofta om goda svenska maträtter – jag tänker ofta på pålägg.
Vi försökte göra eget smör av en rosaprickig burkgrädde vi hittade, men det blev faktiskt katastrofalt. Det går att köpa smör, men som det står på dom, ”minst 83% fett”, och Blue Bandet berättade Anna om sist, och sedan finns det mest udda saker som man helst lämnar kvar i affären.
Vi föredrar nog avocado på mackan.
Men njut nästa gång du äter cheddarost.
Vi ska försöka komma iväg till Tanzania och hälsa på några av våra efterlängtade PMU-vänner, och även göra en inrikes resa till den svenska missionären Siv och besöka hennes projekt.
Tiden rinner iväg, och vi måste börja planera vår tid så att vi hinner med det som ska göras.
Vi tänker på er, ber för er och önskar att vi också fick uppleva snökaoset!
Tack för allt ert stöd, era sms, samtal och brev. Vi älskar er!
Gud välsigne er,
Många kramar Anna och Sanna (genom Sanna)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)